Det finns ett tanke som kan bli farlig att tänka, nämligen tanken på att man skulle vara mänskligt mer värd än andra. Om detta kan man lära sig i den tyska filmen ”Die Welle” som handlar om en lärare som vill göra ett experiment med sin klass för att försöka återskapa det som hände under förintelsen och det som fick en hel nation att följa en ledare.

Det börjar med så enkla saker som att skaffa sig ett namn, en identitet och en symbol. Namnet blir Die Welle och är tyska för Vågen som också blir deras symbol. Läraren kommer bli deras führer som kommer bestämma vad de får och inte får göra och får därmed högst auktoritet: Han blir deras viktigaste ledare! Klassrummet blir en viktig samlingsplats för gruppen och det är viktigt att de gör den speciella hälsningen när deras Führer ska tala. Efter ett tag råder en slags överdriven dyrkan för den högsta ledaren och det är bara en elev som inser vansinnet innan det är försent och går ur grupperingen efter en del motstridigheter inifrån.

Med tiden blir grupperingen allt större och våldsammare; folk anklagar varandra för att få högre makt i hierarkin, folk som inte tycker som dem våldtas och ledaren dyrkas av alla i Die Welle. Efter ett tag inser lärare sitt misstag och försöker avbryta experimentet vilket slutar med att en av dem skjuter sig själv då han hade sett hela sin identitet i grupperingen. Det hela slutar med att läraren åker i fängelse och att eleverna plötsligt står ensamma där med ett sår som aldrig kommer att läka: Det som först hade sett ut som en oskyldig grupp hade plötsligt blivit till en fanatisk gruppering där liv stod på spel.

Så varför berättar jag det här?

Först och främst för att jag själv varit med och sett spåren av vad såna här normaliseringsprocesser av rasism kan leda till i koncentrationslägren i Auschwitz. Men framförallt för att det inte ska återupprepa sig eftersom jag vet att okunskap mötes bäst med kunskap.

För det är lättare än vad man kan tro att fastna i grupperingar som normaliserat rasism, som anser sig ha mänskligt högre värde än andra och som är beredda att ta till våld för att bevisa det. Det är just det som den här filmen ville visa på; det som först kan verka som en trygg gemenskap där alla ska tycka lika kan i slutändan urarta sig fullständigt och bli en fanatisk organisering som är bereda att ta till alla möjlig medel för att få fram sitt budskap, precis som vi ser i många andra länder där det nu råder krig.

Som tur är har vi i Sverige varit väldigt förskonade från krig och elände. Men budskapet måste ändå vara tydligt; rasism och fascism får aldrig normaliseras och inkluderas i samhället! Det måste motarbetas till varje pris och det görs bäst med öppenhet men med en viss försiktighet och genom att lära sig av historien!

Allt för att den inte ska återupprepa sig igen!

Läs chatten om Fosterland avsnitt fyra

Under ens liv så har man fått lära sig ett och annat och något av det viktigaste man kan lära sig är att ompröva sina värderingar. Detta var något Fredrik Önnevall gjorde när han gav sig ut i Europa för att träffa de som själva kallade sig nationalister och de som kände sig som deras måltavlor.

Programmet visar att ingenting är svart eller vitt men att det har blivit det på grund av en allt för polariserad värld där medmänskligheten fått stå åt sidan för hatiska grupperingar som tagit sig in i politiken…