På ett sätt visste jag att det skulle bli en hård landning. Jag trodde inte att den skulle vara så hård dock. Och så obekväm. Det var ju trotts allt ett säte. Och det innebar ju att jag skulle hamna på bälten och bältesknappar och eventuella såna där hållare för händerna. Såna som fanns i gamla bilar. Men några sådana fanns inte här. Men det gjorde det inte mindre ont för det…
När värken efter att ha landat på knöliga bältesknappar avtog och dimman avtog och det tjutande pipet i öronen avtog så kunde jag avgöra var jag hade hamnat och jag hade inte hamnat var jag trodde att jag skulle ha hamnat. Var nu jag hade trott att jag skulle hamna. Det visste ju inte jag. Men det här var så långt från vad jag skulle kunna föreställa mig att jag skulle hamna att det verkade omöjligt. Och ändå hade jag gjort just det…
Jag hade alltså hamnat i baksätet av en bil. En bil som körde genom ett landskap som jag inte kunde se något av. Däremot såg jag himlen som var klarblå. Det kändes märkligt för jag kunde inte minnas att det hade varit dag för en liten stund sen. Jag kunde i å för sig inte minnas någonting men just det här var så påtagligt märkligt. Och den här sommarhimlen kändes som något som jag skulle ha sett när jag var riktigt liten. Inte nu. Men jag klagade inte. Det var ett välkommet inslag i allt det gråa. I allt skrivande…
Hur gick det med skrivandet egentligen? Det var en fråga som jag kanske kunde ställa någon annan gång när jag inte var i baksätet av en bil. Men jag var genuint nyfiken; hur gick det med skrivandet egentligen? Försökte jag vara självironisk? Jag visste väl precis hur det gick med skrivandet? Jag ägnade den mesta tiden till att festa i stället för att skriva. Något jag kanske skulle få ångra senare men det struntade jag i. Jag ville bara vara en del av ett sammanhang där musiken var så hög att man inte kunde höra sina tankar. Det blev bättre så. Dessutom hade vi alla färgglada ljus och alla dansande människor och också de satt inte ner för att skriva. Men de höll ju på med musik så det kanske var lite skillnad. Och några höll på med konst…
Eller var det någon skillnad? Varför skulle inte en författare få hålla på och festa? Jag hade varit på några ställen och festat i Brunnsvik. Det var minst sagt häftigt hur många ställen det fanns i Brunnsvik. Men jag hade inte vetat om dem tidigare. Och jag hade inte vetat om hur de vetat om de ställena tidigare. De som ordnade festerna alltså. Däremot verkade de erfarna så de måste ha ordnat fester där förut. Många gånger. Hur länge var det nu den här skolan hade funnits? 107 år? Men vi var bara en bråkdel av denna skolas historia…
Ändå skulle vi få uppleva dess slut. Förhoppningsvis inte. Det var ju därför vi kämpade. Och kontaktade instanser och ringde journalister och skrev insändare. Och hade manifestationer. Några som jag själv hade pratat på. Och folk hade lyssnat på vad jag hade att säga. Men vad hade jag sagt? Det kom jag inte ihåg nu…
Men det hade något med att göra med att jag kom från skogen. Vad nu det hade med saken att göra visste jag inte. Men folk verkade i alla fall gilla det för de applåderade efteråt. Och i de här applåderna vann jag något. Något inte någon ledning på Brunnsviks folkhögskola kunde ta ifrån mig. Mitt självförtroende. Och det kunde jag ha nytta av även här, var nu här, var någonstans…
Jag kände mig förvirrad och vilsen. Jag visste inte vad jag skulle göra eller ta mig till. Jag hade inte någon som helst bestämmanderätt. Jag fick bara lydigt följa med till vart jag än skulle. Men nog kunde jag väl göra någonting? Jag var väl inte helt handlingsförlamad? Jag hade trotts allt sökt in till en folkhögskola på egen hand. Och nu skulle jag väl se till att ta reda på var jag var någonstans också?
Jag var någonstans med väldigt mycket gräs. Eller det var i alla fall vad jag såg när jag reste mig upp med armbågen. Jag måste ha sett fel eller sett i syne för så mycket gräs hade det väl inte funnits på något ställe jag befunnit mig på tidigare? Vad var det för ställe jag kunde tänkas se nu? Om det nu var ett ställe jag hade sett förut och inte ett helt nytt ställe. Ett ställe där det enda som växte var gräs. Men jag fick inte ihop det i huvudet. Varje gång jag hade varit ute på promenad med till exempel pappa så hade jag sett något annat än gräs. Kanske en ek eller en skog men här var det alltså bara gräs? Hur gick det till? Jag menar; hur lyckas landskapet enbart bevara gräs som sin flora? I vanliga fall tänker man ju att det är som en äng men inte här. Här fanns det bara gräs. Och jag började få slut på ord att beskriva det. Började få slut på ord i över huvud taget så jag tänkte inte mer och kände att det nog var det bästa beslut jag kunde ha tagit där och då…
I mina ordlösa tankar kunde jag tänka på sådant som var viktigt i stället. Som att jag hade haft lite för mycket journalistik den senaste tiden. Jag förstod att det här landskapet på något sätt var ett resultat av de tankarna men jag visste inte hur. Det var som alla tankar blåst bort och lämnat ett kargt, ogästvänligt landskap efter sig. Ett landskap jag inte ville besöka utan betrakta på avstånd. Det var skönast så. Men snart skulle man få lov att komma tillbaka till verkligheten. Det var ju tyvärr så verkligheten fungerade. Den kom vare sig man ville det eller inte. Och förr eller senare skulle jag också få lov att gå ut. Jag bara hoppades att det inte var nu…
Jag tittade upp i biltaket. Det var trasigt. Jag fick en märklig känsla av att ha varit här förut. Någon slags deja vú. Men jag visste inte hur det kunde vara möjligt. Kunde för mitt liv inte begripa hur det var möjligt. För mig var det en omöjlighet att jag skulle kunna befinna mig i just den bilen. Det var helt enkelt för långt bort och tillhörde ett helt annat landskap. Ett landskap som jag trodde att jag lämnat för år sen. Det hade hänt för mycket sen dess. Jag hade börjat i ett gymnasium i Älvdalen. Jag ville gå min egen väg och sökte en skrivarutbildning i Brunnsvik. Och jag visste fortfarande inte vad min väg var. Jag kände mig vilsen. Och bortkommen. Frågan var om man kunde vara så bortkommen som jag var. Jag hade ingen plan. Jag tog varje dag som den kom vilket i å för sig inte var så tokigt. I alla fall inte om man bodde i Brunnsvik. Och det var fester var och varannan dag…
Vad tänkte jag mig att jag skulle hitta på dessa fester? Jag tror frågan var fel ställd. Jag tror inte någon av de som gick på festerna skulle hitta något. Och jag tror definitivt inte att de ville ha något slags krav på sig att hitta något. De ville bara va. Och där i mängden upplöstes man på ett sätt. Man var inte längre en individ utan ett kollektiv. Ett kollektiv som i en kollektiv biodling. Som en massa där alla måste fungera. För det behövdes ett kollektiv för att en folkhögskola skulle fungera. En massa som ställde allt tillrätta. Var det vad vi hade gjort? Jag var osäker men det kändes rätt i alla fall. Men frågan var om det var så rätt när så många hade fått lov att flytta därifrån. Jag kunde inte påverka andras mående men jag kunde påverka mitt eget mående. Det var det som var så skönt med den här skolan. Den krävde inget av en. Det var bara att festa och var glad. Och det var jag också. Glad alltså. Många gånger. Jag vet att jag sa att man inte ska säga att man ska hitta sig själv på sådana fester men jag tyckte verkligen det. Att jag hittade mig själv alltså. Och där någonstans på dansgolvet så insåg jag att jag inte hade några fiender. Bara festglada personer. Visserligen blev jag kär också men det gick över. I alla fall när det gällde vissa personer. Andra var svårare. Man skulle kunna säga att de hemsökte mig om nätterna. Men inte nu i alla fall; nu hemsöktes jag av något helt annat. Det här var nytt för mig. Vad gjorde jag egentligen i baksätet av en bil?
Jag hade inte bett om det här. Ändå var det de här jag fick. Jag var helt handlingsförlamad där i bilen. Kunde inte göra något åt min situation. Jag visste inte om jag ville göra något åt min situation men jag ville ha möjligheten att göra något åt min situation i alla fall. Just nu kunde jag inte göra någonting. Och det störde mig något oerhört…
För en liten stund sen hade jag alla möjligheter i världen. Nu hade jag inga alls. Det var inte manligt att gråta. Men jag kunde inte rå för att dammluckorna öppnades. Att gråten forsade ut. Jag kände mig som en liten unge som slagit i tån eller något liknande. Och han som körde verkade inte märka av mig heller; han fortsatte köra som inget i världen hände. Man kunde undra om han hade koll på det. Världsläget alltså. Det hade i alla fall jag koll på. Ovanligt mycket. Den senaste tiden. Det ingick när man gick journalistutbildning. Att man hade koll på världsläget. I alla fall en del av journalistiken var så. En annan del var mer lokal och hade mer koll på den kriminella delen. En del sin var rätt svår. Och man behövde alltid fråga sig; tar någon skada av att jag skriver om det här?
Jag hade inte skrivit så mycket krim än, men funderade på att göra det. Det var ju inget som sa att jag inte kunde göra det. Men det började bli lite mycket journalistik just nu. Och jag var inte säker på att jag skulle orka bo kvar på skolan så länge till. Orkade jag gå kvar på skolan? Jag hade alltid tänkt att jag skulle orka med det. Men det var svårt när man hela tiden motarbetades av sin egen ledning till och med. Och jag hade försökt, alltså verkligen försökt, förstå hur man kunde göra så mot sin skola. Och inte bara skola, det var alla som gick och jobbade i den också. Elever och lärare som fick lov att sjukskriva sig eller till och med flytta därifrån. Jag kunde bara säga att det var ett under att jag inte flyttat därifrån än. Men det var nära…
Mycket nära till och med. Jag hade ibland tänkt hur det hade varit om jag flyttat hem till mamma igen. Men så kom jag på att jag inte ville missa något i Brunnsvik och därför inte såg någon flytt hem till mamma som något alternativ. Jag önskade att fler kunde se det. Att jag försökte skapa mitt eget liv. Men jag förstod inte riktigt hur mamma såg på att jag hade börjat en skrivarutbildning. Det kändes inte som hon brydde sig egentligen. Och jag sökte inte hennes medgivande. Så egentligen spelade det ingen roll. Men att ett år av utbildning skulle försvinna bara för att jag flyttade hem igen kunde jag inte acceptera. Kunde hon inte se att jag hade mitt hem i Brunnsvik nu? Att jag hade mitt liv här? Att jag hade kompisar och att vi gjorde sådan saker som att laga vegetarisk mat här…
Det var något som träffade mig när jag tänkte på min vänner i Brunnsvik. I hjärtat jag kände att jag inte ville vara här längre. Var här nu var. Det såg ju ut som de här gräsmarkerna aldrig tog slut. De bara fortsatte och fortsatte i all evighet. Men hur var det möjligt? Hur kunde något så stort existera? Tog det aldrig slut någon gång? Hade det ingen ände? Något som sa att här tar det stopp?
Nej det verkade den inte ha. För var jag än tittade så såg jag gräsmarker. Och jag tänkte att jag kände mig lite yr. Yr och vimmelkantig. Jag var inte van att se något sådant. Vad nu det här var. Det kändes skapat. Tillgjort. Men hur var det möjligt? Levde jag i någon slags skaparverkstad eller var var det frågan om? Var annars kunde man leka med verkligheten på detta vis? Jag kunde inte för mitt liv förstå hur det gick till! För att förstå det här behövde jag gå utanför mig själv och det jag trodde på. Vigda perspektiven lite och jag tänkte att det jag såg inte kunde vara verkligt. Även fast det såg verkligt ut. Det var där det blev fel i huvudet på mig. Hur kunde något som inte såg verkligt ut vara verkligt? Det enda jag kunde tänka på var att det var en dröm men det kändes för avlägset. Inte heller möjligt. Så jag gav upp i mina försök att förstå den. Insåg att jag bara behövde acceptera den. Så blev min resa genom de oändliga gräsmarkerna så mycket lättare…
Skogsnytt 