Det okända skrämde mig. Det hade det alltid gjort. Men något med den här skogen tyckte jag mig ändå känna igen. Jag visste inte vad men det fanns något i den här skogen som jag tyckt mig sett förut…

För det här var ingen vanlig skog. Jag hade befunnit mig i den en gång när jag rymt hemifrån. Och trodde att jag lämnat den för länge sen. Tydligen hade jag inte det då…

Träden reste sig som pelarna i en kyrksal. Jag kände mig så extremt liten där jag stod bland träden. Liten i förhållande till träden och världen. För världen var stor. Inte konstigt att det tog så lång tid att komma någonstans i den här världen. Både symboliskt och bokstavligt. Symboliskt hade jag kanske inte kommit så långt. Om man tänkte på allt jag hade skrivit rent journalistiskt. Men bokstavligt kändes det som jag gått jättelångt. Grejen var den att jag inte visste vad som låg framför mig. Så det kunde vara minst lika långt att gå fortfarande. Och det visste jag inte om jag var så sugen på att göra…

Jag tänkte fortfarande på hur oerhört liten jag kände mig. Och jämförde mig med den här skogen och kände mig ännu mindre. Men så jämförde jag mig med världen i stort och kände att jag kanske inte var så liten trotts allt. Annars var ju det här tankar ett litet barn hade. Men jag kanske kände mig som ett litet barn inombord?

Ett äventyrslystet barn i så fall. Jag hade varit tonåring när jag befunnit mig i den här skogen. Då skulle man plugga och göra läxor. Inte vara ute i skogen som jag var då. Men just då hade jag gått lite för långt. Det kunde till och med jag erkänna. Och att stå där och skämmas efteråt var fruktansvärt…

Det var alltså det landskapet jag var tillbaka i nu. Jag visste inte hur det hade gått till, men där var samma bäck, som jag hade försökt bygga en bro över. Jag kunde minnas desperationen över att inte hitta något att bygga bron med. Till slut hade jag hittat någon halvrutten gren som jag kunde stå på. Och sen då? Sen fortsatte jag promenera, runt byarna, runt vakande blickar. Jag försökte hålla mig så gömd som möjligt vilket var oerhört dumt. För tänk om det hade hänt mig något? Om jag hade skadat mig eller i värsta fall dött? Ingen hade vetat om att jag var där. Och jag skulle få leva med den skulden resten av mitt liv…

Därför hade det varit så svårt att stå där när min klasskamrater och familj stod där efteråt. Därför var det så svårt att höra att de letat efter mig. De hade alltså letat efter mig! Mig! Och jag tyckte det var så jobbigt att gå tillbaka till skolan dagen därpå. Men jag behövde komma tillbaka till verkligheten. Men jag trodde att jag hade lämnat det här minnet bakom mig. Grävt ner det djupt i mitt undermedvetna bibliotek. Men tydligen så fanns det där fortfarande. Som en påminelse om vem jag hade varit en gång i tiden…

Men vad det betydde kunde jag inte begripa. Jag försökte förstå men kunde inte förstå. Det kändes som en omöjlighet. Och ändå var jag där. Som om ingen tid gått. Som om ingen skola lagts ner. Och ingen protest ägt rum. Det var som tiden stod stilla här. Som att inget hade hänt sen jag var här senast…

Så vad hade hänt sen jag senast var här? Ja till att börja med hade jag gått hela högstadiet, gått hela gymnasiet och gått en bra bit av skrivarkursen i Brunnsvik också. Men vad betydde det att jag var här igen? Ja det visste jag inte riktigt. Men jag antog att det var något jag behövde minnas. Något viktigt. Det var ju trotts allt rätt traumatiskt att vara på denna plats igen. Helst hade jag inte velat va här i över huvud taget men jag kände att landskapet hade något viktigt att säga mig. Så jag fortsatte inte vandringen på grusvägen riktigt än. Det var något mer jag ville veta. Om landskapet jag befann mig i…

Det var att det var så extremt långt från mänskligt samhälle. Det i sig behövde inte betyda något men just det faktum att jag tagit mig dit betydde att någon hade varit där. Och det borde väl betyda något? Det betydde i alla fall något för mig. För mig var också det här minnet en guldgruva. Men hur det hade tagit fysisk form visste jag inte…

Plötsligt var det som träden tittade ner på mig. Plötsligt var det som jag försvann in i skogen allt djupare och djupare. Det var som allt försvann och det enda som återstod var jag. Där någonstans skulle jag hitta mig själv. Hur skulle det gå till? När jag inte hade någon fast grund att stå på? När jag föll och allting föll med mig? Var skulle jag hitta fast grund då?

Där mellan träden fanns också en nedåtgående sol någonstans. Det var en svag ljuspunkt i allt det mörka och det var kanske inte mycket men det var lite att gå på i alla fall. Och jag kände att allt var inte lika mörkt längre. Det fanns ljus även i de djupaste mörker. Det kunde vara värt att komma ihåg när man inte tyckte sig se något ljus någonstans. Mer än månens och stjärnornas sken då…

På tal om månen och stjärnorna så fick de träden att kasta långa skuggor över den mossbeklädda marken. Det var lite skrämmande att man inte kunde se vad som gömde sig där i mörkret men jag kände mig ändå rätt trygg där jag stod på grusvägen. Vad jag kunde se så fanns det inget att vara rädd för där jag var. Och jag kunde se rätt mycket…

Just skogen där jag sett solen gå ner kände jag inte igen så mycket. Det kändes som det var en helt annan skog som tillhörde ett helt annat ställe. Jag visste bara inte vilket ställe det var. Kanske hade den där bäcken något svar på den frågan? Eller när jag tänkte efter så tillhörde nog den skogen bäcken också. Det var bara det att jag inte hade tittat så mycket åt det hållet när jag hade rymt hemifrån. Då höll jag mest på att komma på hur jag skulle ta mig över bäcken och alla områden runt omkring var lika mörka som den här skogen. Och därför var den här skogen helt okänd för mig. Jag kunde tänka mig att den skogen låg i närheten av den skog jag befunnit mig i när jag var ute i Kättbo. Alltså Kättboskog. Men det var ändå så pass långt ifrån att jag inte längre befann mig i Kättbo. Snarare en annan by och då jag inte visste namnet på den byn så blev den skogen namnlös. Ordlös. Precis som så mycket annat i mitt liv. Som jag inte satte ord på…

Vad var det som var ordlöst? En känsla? Som var så ursprunglig att det var själva anledningen till att vi levde? Det kunde vara ett skri i vildmarken. Ett skri som ekade mellan bergväggarna. Och försvann bland träden. Det gjorde det mesta som hamnade bland träden. Försvann alltså…

Och jag tänkte att jag inte ville försvinna bland träden. Men jag kunde inte fortsätta vandringen riktigt än. Jag hade inte tagit farväl av landskapet än. Och jag behövde göra det innan jag lämnade det. Så jag tog farväl av detta distinkta minne. Jag förstod vad det ville säga mig och tänkte att jag kunde lämna det bakom mig nu. Men det var som jag inte lämnat det riktigt än, märkligt nog. För när jag fortsatte på grusvägen som nu gick snett till höger uppför ett berg fanns det en väg, en gammal väg, som gick upp till en fäbod. Och den här fäboden kände jag igen. Men jag förstod inte varför jag såg den. Tills jag såg det som höll på att hända med den. Den höll, bit för bit, på att ruttna bort…

Idag började jag dagen med att ta medicin, äta en frukost beståendes av två polarkncäkemackor och pulverkaffe och bädda sängen. Sen väntade jag bara på att bussen skulle gå och jag skulle kunna skriva om vad jag förväntade mig skulle hända på Stora torget idag. Jag förväntade mig att jag skulle bli nedslagen, att platsen vi stod på skulle bli nedriven eller något värre. Som tur var fick jag inte mina farhågor förverkligade. För när jag tog bussen till Stora torget och var framme ungefär kvart över tolv så var det redan några vänsterpartister där och delade ut flyers. Så jag fick en väst och sen var det bara dela ut tidningar och flyers. Eftersom det var Park till park så hördes det musik om vartannat från närheten. Många barn ville ha godis, balonger och pins. De flesta var snälla och inte otrevliga. Det var väl marknadstänkandet som gjorde alla så snälla. En del ville inte ha flyers, en del ville ha det. Vissa stannade till och med till och pratade lite mer. Det märktes att många var upprörda över den politik som förs nu och ville ha ett skifte. Några frågor vi pratade om var kollektivtrafiken som inte fungerar nu och kärnkraften som de vill bygga ett nytt i närheten av nyköping. Men för det mesta fick man inte tillfälle att prata sina hjärtefrågor när folk gick förbi. Och vid tre packade vi ihop. Jag hjälpte Alejandro att ställa in sakerna som vi hade använt när vi stod där vid Stora torget. Och när vi hade gjort det så skjutsade han hem mig. Jag satte på radion, datorn men hoppade att åka ner till stan senare på dan eftersom jag var rätt trött och ville vila i stället. Det gick bra, sa mamma, när jag ringde henne. Men vi planerar att åka till Skärgårdsvåfflan den sista dan så det blir kul! Slutligen vill jag skriva att det inte är helt ofarligt att skriva. Det är så lätt att såra någon och jag känner att jag kanske har gjort. Jag vill säga förlåt i så fall. Det är så viktigt att man skriver det när så många läser det man skriver. Och skrivandet få aldrig bli skuldbeläggande eller skambelagt. Så klart gäller det mig också men just nu känns det som jag skriver för någon annan. Kanske den personen förlåter mig, kanske inte. Kanske bryr han sig inte i över huvudtaget. Då har jag i alla fall fått säga mitt. Mer kan jag inte göra. Nåja; nu kanske jag skriver något helt annat, eller så tittar på Interstelar som jag börjat titta på HBO max, eller så tittar jag på Black mesa på youtube, eller Whataboutit eller så läser jag. Det vore bra om jag bestämde mig, så jag tror jag ser på Interstellar. Tills nästa gång får vi höras när något annat intressant har hänt eller något dramatiskt skett i mitt liv…

Jag fick snö i mun där jag låg i snön. Jag var begravden och försökte jag ta mig ut så sjönk jag bara djupare ner i snön. Jag fick hoppas att det blev lägre snö snart så att jag kunde gå normalt snart…

Jag fick gå rätt länge innan det hände något. Det var som den långsamt försvann. Och ersattes av… något. Det var något hårt under snön. Rent spontant tänkte jag att det var is. Vad annars skulle det vara? Och den trädde mer och mer fram ju längre jag gick…

Det gick spår i snön framför mig. De gick in i en snöstorm som verkade ha pågått länge. Jag visste inte varför men jag fick försöka anpassa mig. Så att jag inte frös ihjäl. Det vore så tråkigt. Jag skulle inte ens ha tagit mig från jobbet i så fall…

Jag hade ingen djupare relation med döden. Jag hade upplevt den några gånger nu men den hade aldrig drabbat mig själv. Och skulle förhoppningsvis inte göra det förrän jag var mycket gammal. Helst hundra eller något liknande…

Vem var det som gjorde dessa spår i snön? Det verkade som det var en person längre fram men han försvann hela tiden i snöstormen. Det var som jag glömt något men kunde inte komma ihåg vad det var. Jag hade sett det här landskapet förut men visste var jag hade sett det. Det var som ett mysterium bara det att det här mysteriet aldrig ville ta slut. Det var som en olöst gåta. Ett bortglömt minne…

Vad var det för minne jag hade glömt bort? Egentligen trodde jag inte på det där att man skulle glömma bort minnen. Visst man skulle förtränga dem men inte glömma bort dem. Så vad var det här för minne jag hade förträngt?

Spåren försvann och kom tillbaka om vartannat. Personen som gjorde dem verkade vara en svartklädd figur längre fram. Han hade någon form av mantel på sig, men jag hann aldrig fram till honom, så att jag kunde se honom tydligt. Till slut försvann han helt i snöstormen och lämnade mig i allt det vita. I allt det snöiga. I allt det kalla. Det var så kallt. Så kallt att man kunde dö…