Vit mjölk

Var det här min verklighet nu? Var det så här jag skulle få leva nu?

Jag vägrade acceptera den verkligheten så jag rörde på mig. Det var som ett tjockt täcke låg över min kropp. Och jag kunde inte förstå var jag hade hamnat någonstans. Jag visste inte vad som var upp eller ner, fram eller bak eller vänster eller höger. Allt var ett enda kaos och jag var snurrig…

Visste inte var jag skulle ta vägen någonstans. Visste inte var man kunde ta vägen någonstans. Hur skulle jag veta det? Allting var ju vitt! Vit som mjölk. Och jag rörde mig som i en sörja som inte hade någon riktning eller väg att följa. Det var det som var det här kaoset. Det här röriga obeskrivliga som jag befann mig i nu…

Och eftersom jag inte kunde säga var jag befann mig nu så blev allt med ens mycket mer rörigare. Så kaosartat. Och där någonstans skulle jag alltså hitta mig själv? Jag som inte ens visste vad jag skulle göra på morgondagen. Jag hade levt mitt liv som att det inte funnits någon morgondag. Festat, alldeles för mycket. Men frågan var om jag ville leva ett tyst liv också. Man kanske fick offra en god natt sömn för en natt som var värd så mycket mera…

Som man kunde sätta ord på. Som man kunde säga att det här det var verkligen kul! För det hade det verkligen varit! Jag skulle aldrig glömma festerna på Brunnsvik eftersom det var först då jag verkligen haft kul i mitt liv! För första gången i mitt liv kände jag att jag verkligen hörde hemma någonstans och det var just där i Brunnsvik. Hemmakänslan var stark och blev bara starkare av att vi gjorde motstånd mot flyttplanerna. Vi blev som en rörelse och den här rörelsen hade jag varit en del av i några månader nu…

Men var jag var nu, i livet, visste jag inte. Det skulle man annars tänka sig att jag skulle veta nu efter några månader på en skrivarutbildning. Men det gjorde jag inte och det irriterade mig något enormt! I alla fall var det frustrerande. Och jag tänkte att så här skulle det inte gå till egentligen. Men det var så det hade gått till. Så jag fick hantera det och leva med det som det va. Hur det nu va…

Det vita röriga var också som snö. Bara det att jag inte frös av det. Så det var nog mer som mjölk. Och jag visste fortfarande inte var jag var. Jag kände mig vilsen. Och så ensam! Fanns det inte någon som kunde rädda mig ur den här ensamheten? För jag var inte säker på att jag skulle hålla ihop så länge till…

Men jag behövde hålla ihop. Jag behövde visa mig stark. De fick inte se att jag höll på att ge upp! Kampen krävde det. Men inombords kände jag hur allt började krackelera. Rasera och falla…

Det var inte lång tid kvar nu. Snart skulle allt krackelera och falla. Och då skulle jag inte ha någonting alls kvar att stå på. Lite som det var nu då? Fast vad var det vita för något egentligen? Jag blev inte riktigt klok på det; det var så rörigt. Så obegripligt. Att jag inte fann ord till vad det var. Det fanns inga ord att beskriva vad det var. Om det inte tog slut snart. Mitt i alla känslor och tankar. Det var som jag inte hade några känslor och tankar kvar. Inte här i alla fall. I kaoset…

Och jag undrade vad det här vita var för något. Försökte det säga något? Något jag inte hade förstått än? Något som låg bortom allt det här vita? Ett annat landskap? Plötsligt var det som jag kunde se ett annat landskap. Ett landskap bakom allt det här vita. Men det ville inte riktigt visa sig än. Av någon anledning. Den bara hängde där. Som något som inte ville visa sig än. Jag visste inte när men jag hade inte bråttom. Jag visste inte vad jag hade egentligen. Å ena sidan kanske jag skulle ha ingenting, å andra sidan kanske jag skulle ha något men visste inte vad det var än. Själv funderade jag på om jag höll på att bli galen…

Eller så var jag bara som de flesta; försökte överleva. Men för att göra det behövde man veta vad jag hade. Och inte ens det visste jag. Jag sökte förgäves efter något som hela tiden gled mig ur händerna. Något ordlöst formlöst. En idé. Vad det kunde vara för idé hade jag ingen aning om. Men man kunde ju börja någonstans…

Som att jag satt i baksätet av en bil. Och att den här bilen åkte genom ett landskap som mestadels bestod av oändliga gräsmarker. När jag tänkte efter så såg jag inget annat än oändliga gräsmarker. När jag tänkte efter så var jag inte kvar i det vita längre utan var faktiskt i baksätet av en bil på väg genom oändliga gräsmarker. Hur hade jag hamnat här? Och vart var vi på väg egentligen?

Det nuvarande politiska klimatet

När jag skriver det här är det några veckor till att vi ska ha val i Sverige. Egentligen kanske jag borde vänta tills vi är lite mer inne i valrörelsen men då kanske det är försent så jag skriver en analys nu i stället. Jag knackade dörr för första gången för någon månad sen och min upplevelse är att de flesta är positiva till det. Vad som inte går ihop i mitt huvud är hur vi kan ha folk som på allvar ägnar sin dagar åt att hata invandrare. Rasismen känns när man är ute. Man är mer utsatt bland folk. Och det finns folk som säger att de inte vågar gå ut på grund av rasismen. Alltså de vågar inte gå UT! Så långt har alltså rasismen gått! Det gör mig så ledsen! För meningen är ju att vi ska vara glada när vi går runt och knackar dörr. Men hur ska man vara glad när man får höra att det finns de som inte vågar gå ut på grund av rasismen? Det här är verkligen ett ödesval. Men vi borde vara för utveckling! Inte inveckling! Det tänker jag när vissa säger att jag inte får ta körkort; de är för inveckling! De är inte för utveckling! De vill inte att jag utvecklas för om jag utvecklas blir jag farlig. Och de vet inte hur man ska hantera en som är utvecklad. I förlängningen dör man av inveckling. Det leder till rasism som leder till förintelse. Jag trodde vi hade kommit längre än så i utvecklingen! Men det kan hända att jag behöver hjälp inom den här körkortstagandet. Jag kan komma ihåg när jag övningskörde och körde halkbana. Nu får jag inte ta körkort på grund av att en läkare sagt så! Hör ni hur galet det låter? En läkare har alltså bestämt hela min framtid på ett samtal! Och jag får inte ens börja, knappt ens tänka, att jag ska börja övningsköra igen. Jag blir så trött men tänker inte ge upp. Härnäst tänkte jag dela med mig lite texter om när jag övningskörde i Dalarna. Om när jag övningskörde ända från Fulufjället någon under slutet av gymnasietiden…

Somrarna i Venjärvi

Eller kanske inte riktigt än när jag tänker efter. Eller alltså; jag kan skriva om Nyköping men då känns det som jag missar så mycket annat som jag gjorde innan jag flyttade till Nyköping. Som alla gånger vi åkte till Finland. Det kunde vara bara jag och pappa eller jag och pappa och några släktingar som följde med. Det kunde vi göra genom att antingen åka bil in i båten som krävde att man trängdes med en massa andra bilar, eller så tog vi tåget och gick in i båten i stället. I vilket fall som helst så gick jag, efter att ha varit en liten stund på däcket och sett båten ta till sjöss, gå till tv-spelsrummet och där kunde jag bli sittande ett bra tag. Jag har nog spelat de flesta spel som går att spela på Playstation och önskar nästan att jag mindes namnen på dem alla. Men mot slutet tröttnade nog pappa eller de som var med oss på att jag spelade så mycket Playstation så de sa att jag kunde vara ute i stället eller vara inne i hytten. Inne i hytten lästes nog oftast Kalle Anka-tidningar men jag försökte även lösa korsord som pappa gjorde. Det blev väldigt kreativt till slut och jag älskade att befinna mig i en hytt på en Finlandsbåt. Känna gungandet av vågorna. Höra motor dåna där någonstans i distansen. Den var som en levande varelse. En som inte sov och som ständigt pågick. Frukosten var enkel och bestod av rissifrutti och banan. Väl i Finland kunde antingen vi åka ut med den bil vi kört in i båten eller få skjuts av farmors bror Stig, som också är död nu. Vi åkte till Venjervi och när vi åkte genom skogen som låg mellan bilen och stugan så kändes det som vi kom till ett paradis. Pappa och jag sov i en stuga vid sidan av stugan. Lite förvirrande, jag vet, men de ägde rätt mycket när farmor ännu var vid livet. Hon dog för några år sen i lungcancer. Kunde inte sluta röka. Men minnena från stugan är allt jag har kvar av henne. Så jag minns stugan och kan väl beskriva ett naturskönt landskap. Mot sjön hade stugan en stor glasruta. Det behövdes ingen tv eller radio. Jag är osäker på om farmor hade radio när hon lagade mat. Det kan hända att hon hade det. Och hon lagade så god mat! Den saknar jag så oerhört mycket! Men annars brukade farmor köpa extremt mycket godis också som man heller inte tröttnade på. Inne i stugan kunde man läsa tidningar, lösa korsord, spela kort eller göra något annat kreativt. Jag fick lära mig några kortspel av farmor som jag än idag har nytta av. De brukade annars ha som vana att lösa komplicerade korsord, pappa, farmor och Stig. Jag har för mig att de vann någon gång och fick något. Men jag vet inte vad det var för något…

Jag badade jättemycket i Finland också. Det fanns också en bastu som vi badade i innan vi badade i sjön. Och jag badade så mycket när jag var liten! Ibland känns det som det var det enda jag gjorde. Från stugan kunde man gå en liten trappa som gick till en liten brygga och sen var det bara att hoppa i! Jag tror det var där jag lärde mig att simma också. Om det inte var som så att jag egentligen lärde mig simma i Nyköping på lasarettet i en varmvattensbasäng. Jag har för mig att jag skulle lära känna vattnet. Vilket jag ju hade gjort i Finland redan. Men jag sa inget…

Just det faktum att pappa kommer från Finland gör det svårare att släktforska. Jag har haft jättemycket att hämta från Ancestry men det är inga kyrkoböcker och jag har inte vetat vad de jobba med och liknande saker. Jag har tänkt att jag ska kontakt de som bor i samma ställen som mina släktingar bott för att ta reda på mer. Men det skriver jag inte om här. Det jag skriver om här är det jag kommer ihåg av stugan i Finland. Och det är just det där badandet jag kommer ihåg. Det tog aldrig slut. Och alla badade. Mer eller mindre mycket. Det var bara något man gjorde i Venjärvi. Men nu finns ingen stuga kvar. Den såldes inte långt efter farmor gick bort. Men nu tänkte jag inte skriva om det. Även om det är verkligheten jag lever. Att jag inte har någon farmor att finna trygghet hos längre. Men minnena är fortfarande starka. Så levande. Som livsluft som jag inte kan få nog av. Men ta ett djupt andetag nu och följ med mig när jag simmar längre ut på djupt vatten. Längre bak i tiden. Jag var ju så liten. Men levde livet till fullo. Tills farmor fick cancer. Tills världen vändes upp och ner. Men alla ska dö. Tyvärr är det ju så. Så vattnet är vår livsfilosofi. Som jag inte kan få nog utav. Inte nu heller i å för sig. Jag badar mycket nu också. Helst varje sommar. Men helst hade jag velat ha körkort. Så att jag hade kunnat köra ut själv och bada. En dag ska jag nog ta körkort. Tills dess får jag förlita mig på mamma som om jag vore någon sjuåring. Men så kan vad som helst hända i framtiden. Precis vad som helst. Just nu känns det dock som vi kommer ha samma samhälle som man hade innan andra världskriget vilket är ytterst oroande. Om man kan något om förintelsen. Och gaskamrarna och allt vad det innebar. Det är så långt från badande som man kan komma. Så jag fortsätter bada. Och hoppas att jag får fortsätta göra det även i framtiden…

Recension: Lee Cronins The mumy

Har precis sett Lee Cronins The mumy. På något sätt var den mer ursprunglig än någon annan mumie-film som jag sett. Men jag måste säga ärligt att den förra mumien-filmen med en kvinnlig mumie inte var bra. Inte för att det var en kvinnlig mumie utan för att idén inte var tillräckligt bra. Egentligen saknar jag ord för att beskriva filmen. Och vill inte avslöja för mycket om någon annan vill se filmen. Men om jag ska beskriva det på något sätt så är det väl att den var mer köttslig. Vissa scener var verkligen obehagliga och det borde finnas ett ord för denna fobi jag har. När man liksom tar av sig skinnet. Utan att beskriva för mycket så kan jag väl berätta om början innan lilla Katie blir till en mumie. Hon befinner sig på en gård. En kvinna dyker upp. Hon ger henne en nektarin. Med några ord så får hon en skalbagge att dyka upp ur nektarinen och in i hennes mun. Under filmens gång så går små kackerlackor eller skorpioner i hennes mun. Med några ord får hon människor att sväva. Hon kan kontrollera vädret. Och det verkar som hon har någon slags telepatisk förmåga och kan se bakom stängda dörrar, få personer att göra saker utan att se dem, och allt på grund av den här demonen som var tretusen år äldre än Jesus. Denna demon som kallas familjesplittraren. Den kom från början från en annan, mycket äldre, mumie. En mycket bra film! Finns på HBO max! Kan verkligen rekommendera den! Den får fem av dem i betyg! Vad jag bara är fundersam över är hur någon film ska kunna slå den här filmen. Jag hade ju tänkt se på The odyssé men den kommer väl inte på långa vägar slå den här filmen? Det är i alla fall vad jag tror…