En mikrosekund senare är allt borta. En mikrosekund i mikrokosmos var ingenting egentligen. Men för mig var det en hel värld. En hel värld som bara försvann. Som bara slutade existera. Jag hade svårt att hantera detta faktum. Jag ville leva i illusionen att allt var som vanligt. Vem ville inte det? Egentligen?

Vad man nu kunde kalla vanligt när allt var ovanligt. Mitt hat för ledningen var avgrundsdjupt. Och jag kunde inte fatta hur man kunde göra så mot en skola. Mot ens elever och lärare. Man bara inte betedde sig inte så mot en skola. Man bara förklarade och försökte förstå. Men de hade inte gjort något av de grejerna. Jag började få slut på ord att beskriva det vi hade varit med om. Och ändå hade jag hur många ord som helst…

Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden. Om jag bara kunde få allt jag gjort ogjort. Så hade jag gjort det. För det var mycket jag ångrade. Att jag var så hård till exempel. Varför skulle jag vara så hård för? Jag hade kunnat vara tyst och lyssnat. Varför hade jag inte gjort det? För allt var inte ledningens fel. Det var en insikt jag hade svårt att ta till mig. Att det faktiskt kunde vara vi som hade gjort fel. Men hur skulle vi få ledningens förlåtelse då? Om ens någonsin?

Det verkade som en omöjlighet för mig. Men försöka kunde man ju alltid göra. Om det nu vore så att de var här. Vilket de ju inte var. De hade försvunnit ganska snabbt efter att vi fått beskedet att skolan skulle flytta. Kanske insåg de att de hade gjort fel och vågade inte visa sig här längre. Det var i alla fall vad jag hoppades att de skulle känna. Men förmodligen ångrade de ingenting. De var ju så på oss att vi skulle flytta. Och det var så många som mådde dåligt av det…

Så pass dåligt att de flyttade. Och det var inte många kvar. Så varför var jag kvar? För att jag ville vara kvar. Jag gillade den här skolan. Det var så fint här. Och jag hade så snälla kompisar här. Kompisar som stod upp för en när man mådde dåligt. Till exempel så hade jag, för första gången, någon att gå promenader med. Det hade jag inte gjort sen jag var med pappa. Och det var ju inte så ofta. Tyvärr. Men det blev ju så när man borde långt ifrån varandra. Jag hade väl en lite hemlig längtan att flytta närmare honom men visste inte när. Nu var livet i Brunnsvik så jag hade inte råd att tänka på något annat…

Så en mikrosekund i mikrokosmos hann mycket hända. Bland annat hamnade jag som i en tjock mjölk som inte ville skingra sig. Inte avslöja sina hemligheter…

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som tog mig till busstationen. Väl där så tog jag bussen till Gripenskolan där de nazistiska klistermärkena fortfarande inte tagits ner. Väl på jobbet bytte jag om och fick sms från en från Vänsterpartiet. Hon ville att jag skulle ta ner inlägget om medlemsmötet. Vad då rå? Var det på något vis illa eller? Att fungera dörrmatta år S MP C? Kanske jobbigt att prata om…

Nej men det är så det är i Vänsterpartiet Nyköping lokalt. Och även om någon säger åt mig att ta ner det här inlägget kommer jag inte göra det. Jag borde inte tagit ner det förra inlägget heller. Bara för att det obekvämt. Bara för att det säger sanningen. Säger egentligen mer om de personer som vill att det ska tas ner än inlägget i sig. Men jag tänker inte lämna Vänsterpartiet för det. Jag väljer att se på Vänsterpartiet i det stora hela. Att vi har bra politik i det stora hela. Men det är svårt när de till och med ringer och ber en att ta ner det. Man önskar ju att de hade valt att ta psykiatrisk hjälp innan det blev så här. För vi kommer inte få igenom vår politik om vi går i opposition. Det tror jag de flesta är medvetna om…

Nåja; jag ska väl skriva om något roligt också. Jag har tänkt skriva om skrivandet för ett tag nu. Alla olika sorters skrivande men jag har en dag att gå igenom först så jag gör det först. Jag tog i alla fall en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Det blev en del moppning och slängande av skräp. Både kartonger och annat skräp. Men vid halv tolv gick jag hem. Eller ja; tog bussen hem. På Hemköp handlade jag mjölk, paj, chips, choklad och Mer päron- och svartvinbärs/hallondricka. Sen åkte jag hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Sen dess har jag i princip bara vilat. Men det var väl behövligt; jag var så trött! Har blivit så mycket politik den senaste tiden. Men det är heller inte så mycket politik i livet i övrigt. Det hade man annars kunnat önskat att det kunde bli mer av. Jag skrev ingen dagboksanteckning igår eller i måndags. Men de dagarna såg i princip likadana ut. Måndagen var det släktforskning och jag hade verkligen jättemycket att skriva. Men inte så mycket om själva personerna. Mer om deras barn och systrar och bröder och föräldrar. När de föddes och dog och så…

Och igår var det medlemsmöte. Och det vet ni ju hur det gick. Jag bara väntar på att bli utkickad ur Vänsterpartiet Nyköping. Jag kan inte stå för en sådan tystnadskultur som finns lokalt så jag; jag blir utkickad när som helst nu. Men jag vet inte om det kommer vara en befrielse eller om jag ska söka mig till Miljöpartiet eller Socialdemokraterna. Men så tänker jag på politiken i riksplanet och tänker att Vänsterpartiet nog ändå är bäst. Men då måste konflikterna i partiet lokalt sluta! Vi kan inte ha det så här! Vi ska inte bråka med varandra; vi ska bråka med den lilla procenten som äger hälften av jordens tillgångar! Att vissa personer inte insett detta är bara sorgligt…

”Johan Ruth (son till Johan Johansson Ruth, tab. 1), f. 12.10.1850 med Hedda Lovisa Kellgren, f. 10.4.1828 i Borgå sn, död där 9.9.1904.

Johan kom redan tidigt i tonåren som lärling hos skomakaren Petter Sneikendal i Härpe på Sarvsalö. Under tiden som lärgosse gick han i skriftskolan och blev admitterad hösten 1839, efter att ha blivit underkänd tidigare på sommaren. Johans kunskaper i den kristna läran var tydligen inte så lysande, vilket även framgår av det flyttningsbetyg han hade med sig då han tio år senare lämnade Pernå och flyttade till Tirmo i Borgå socken. Här är det i alla fall skäl att påpeka att han var långt ifrån ensam om att gå om skriftskolan. En stor del av ungdomarna fick lov att på den här tiden göra det två och tre gånger. Vid skriftskolan i Pernå sommaren 1839 fanns det drygt 130 elever. Av dem blev nästan femtio inte admitterade, bland dem alltså Johan.

År 1843 finns Johan Ruth antecknad som skomakare på Idlax gård, för att ganska snart flytta till Bergby, där han försörjde sig som dräng. Johan vistades även i ett par repriser på Tyskas i Gammelby, innan han på hösten 1849 flyttade till Tirmo, för att där på allvar börja utöva det yrke han lärt sig.

I det ovannämnda flyttningsbetyget omnämns att han välfrejdad begått nattvarden samma höst. Vidare sägs att så mycket bekant är har han icke ingått någon äktenskapsförbindelse. Han är fri kroppslyte, men huruvida han är vaccinerad är icke antecknadt. Vaccintation mot smittkoppor hade införts i hela landet efter sekelskiftet, därav den sistnämnda anteckningen. Klockarna var förordnade vaccinatörer i församlingarna och särskilda vaccinationslängder gjordes upp.

Johan Ruth blev sockenskomakare i skärgårdsbyn Tirmo. Det var inte så enkelt att bli sockenhantverkare. Vid häradstinget prövades det nämligen om socknen, eller vanligen en bygrupp, behövde ett visst slag av hantverkare. Arbetsmöjligheterna för tidigare verksamma kolleger fick inte äventyras. Den som sedan hade lyckan att få fullmakt som sockenhantverkare innehade en trygg ställning i sitt yrkesutövande på det område som han tilldelats. Obehöriga hantverkare, så kallade bönhasar, sågs inte med blida ögon och fick stundom se sig kallade till rätten. Gårdshantverkarna hade däremot i motsats till sockenhantverkarna en ganska osäker ställning. Godsägarna kunde anställa och entlediga dem nästan hur de ville.

Det var på Markusas hemman som Johan Ruth slog sig ned. Tydligen fanns här någon stuga som han och den familj han snart fick kunde bo i. Sin livsledsagarinna Hedda Lovisa hittade han alldeles i grannskapet. Hon var dotter till Anders Gustaf Kellgren, spannmålstorpare på Nybondas, f. 21.4.1798 i Borgå sn, död där 14.9.1850, och Maria Henriksdotter, f. 9.11.1794 likaså i Borgå sn, död där 1.3.1862. Bröllopet stod i september 1850, alltså ett år efter att Johan kommit till Tirmo. Bruden var tjugotvå år fyllda, brudgummen nästan tjugosju.

I skomakarmästarens stuga föddes under åren inalles nio barn, fyra flickor och fem pojkar, men endast fyra av dem levde till vuxen ålder. Döden kom på besök alltsom oftast. Än var det rödsot, än frossa, strypsjuka eller bröstfeber barnen drabbades av som alldeles små och som ändade deras liv. Två av barnen blev kvar i Tirmo hela livet. Sonen Emil blev skutskeppare och dottern Amanda Maria gifte sig med Henrik Johan Hägglund, även han sedermera skeppare. De två andra barnen kom småningom att flytta till Pernå där sonen Edvard var koskötare på Isnäs gård, medan dottern Sofia bodde i Sarvlax, där hennes lagvigda Karl Fredrik Forsström var landbonde på Pellas.

Sockenskomakaren Johan Ruth höll sig vanligen med en lärgosse. Önskade en mästare flera lärgossar skulle ansökan vara uppe i häradsrätten. Sockenhantverkarsystemet var som redan tidigare framgått noga reglementerat. Till familjens försörjning bidrog fiske och så höll man sig med en ko. Det här framkommer från den detaljerade bouppteckningen efter Johan Ruths dö hösten 1899. Han var vid sitt frånfälle i det närmaste 76 år gammal.

Bouppteckningen upptar givetvis skomakarverktyg samt även diverse snickarverktyg. Bland övriga handverktyg och redskap kan nämnas spade, yxa, hammare, justersåg, bågsåg, lie, torvhacka, potatishackor och isbill. Antecknad finns också ½ del i mjölkvarn, värderad till tio mark, medan det ovannämnda ko-kreaturet värderats till femton mark. Att backstugubor och andra obesuttna hade en eller två kor var vanligt. Foder bärgades längs vägrenar och andra områden som markägaren inte utnyttjade. I skärgården togs även säv och rövass till vara som kreaturfoder.

Att fisket var betydelsefullt för familjen Ruth vittnar de fiskebragder om som upptagits i bouppteckningen – aderton braxennät, tre gäddnät, fyra mörtnät samt två nät för betesfisk. För att ta tillvara fångsten fanns fyra fisktunnor. Bland husgeråd och inventarier kan nämnas svagdrickstunna, vattenså, balja, byttor och stävor, degtina, kaffebrännare, koffert, bordslampa, handlampa och väggur samt diverse böcker. Vidare fanns det en spinnrock, två kälkar och en skottkärra. Sammanlagt värderas kvarlåtenskapen till 74 mark.

Johan Ruths hustru Hedda Lovisa fick uppleva några år av det nya seklet. Hon dog fyra år senare än maken. Deras barn (III a-i) och övriga ättlingar:”