Inser att jag inte skrivit något på väldigt länge. Jag hade hoppats på att skriva av allt från ”Vill heta Ruth” innan jag skriver något annat men det drar ut på tiden och jag klarar helt enkelt inte av att läsa den där boken hela tiden. Jag känner att det här arbetet med släktforskningen hade kunnat göras så mycket bättre och jag hoppas att jag jag kommer kunna göra det. Jag har alltså varit borta från jobbet sen tisdagen förra veckan. Just då lät jag som en kråka när jag kom till jobbet och jag insåg att jag behövde åka hem. Till frukost har jag ätit knäckebröd och pulverkaffe. Det är alltså ingen lyxfrukost som den man får på jobbet. Men man klarar sig. Den mesta av tiden har väl ägnats åt att komma på vad man ska göra. Men idag har jag sett både filmen Smile och vad som verkar vara sista avsnittet av Visionquest. Och mat har jag lagat; igår blev det rester på fisk och linssallad. Och idag fick jag skjuts av lillebror till ICA knuten där jag handlade lite grejer. Bland annat nudlar som jag åt senare. Så det har inte gått någon nöd på mig. Men jag har känt mig lite rädd och ensam när jag insåg att jag inte hade några serier eller filmer kvar att se på. Jag antar att jag får fortsätta skriva av släktforskningsboken trotts att den är så OERHÖRT tråkig! Och mitt eget skrivande då? Ja, jag har ju varit rätt tyst om det. Men det betyder inte att jag inte skriver något. När jag skriver, för det gör jag, så är det som jag transporteras tillbaka till den tiden. Det är som allt kommer tillbaka med allt vad det innebär med orättvisor och så. Varje sig jag vill det eller inte får jag uppleva orättvisorna igen. Jag skriver inte på det just nu. Som sagt så skriver jag på släktforskningen men när jag har gjort det så återgår jag till skrivandet i övrigt. Jag kände väl att jag bara behövde skriva av mig för en liten stund. För jag orkar inte enbart läsa ur den här Vill heta Ruth utan jag vill ta en paus från det också. Och jag vill skriva en så mycket bättre bok än han gjorde. Jag vet ju inte ens om personen som skrev boken lever ens. Alla dör ju. Det är ju en sak som i alla fall är säker. Oavsett hur ont det gör eller hur fruktansvärt det är. Jag försöker att inte gå under i sorgen. Även om det är svårt. Om inte omöjligt till och med. Mycket beror det nog också på vilken musik man lyssnar på. Som nu lyssnar jag mycket på filmmusik. Men jag skulle kunna lyssna på Mares. I vilket fall som helst så behöver jag orka skriva färdigt den här släktforskningen så att jag kan lämna det bakom mig sen…