Jag har ett minne. Det hade lika väl kunnat vara en dröm. Jag befinner mig på en fors med mina klasskamrater. Det är någon slags gummiring med golv i. Allt har lett till det här. Alla dessa tre år. För att få paddla i en fors långt uppe i Dalarna. Så klart hade vi gjort annat extremt också. Överlevnadsvecka, isklättring och slalom var bara några av de sakerna. Men ändå kändes att paddla på en fors mer extremt. Men vi var inte okunnig; vi visste hur man skulle sitta om man ramlade i en fors. Och vi hoppade i vattnet några gånger bara för att vänja oss vis kylan. För det blev aldrig riktigt varmt i det jag antog var Idre-området och där jag också sett renar för första gången vilket var en upplevelse bara det! Det är inget tydligt minne. Det är avlägset och otydligt och en student skedde ju där mitt i alltihopa. Och det vet man ju hur de var. Det skulle festas och det skulle drickas. Plötsligt var inte naturguidandet viktigt längre. Det är över tio år sen jag bodde i Älvdalen nu. Man ska ju inte klamra sig fast vid gammalt groll men just det minnet vill jag klamra mig fast vid. Eftersom det krävde så mycket. Kanske lägger jag till det i en berättelse längre fram. Eller så blir det något helt annat. Som en fristående text. Jag vet inte riktigt. Men vad jag vet är att det minnet påverkade mig på ett sätt som jag har svårt att säga att någonting gör idag. Kan det vara så att min lust att bada påverkar vilka minnen jag vill tänka på? Att jag vill ut där på vattnet oavsett om det är en båt, kanot eller kajak. Jag vill bara ut dit! Det är där jag hör hemma! Det är det jag behöver repetera för mig själv! Att det är där jag hör hemma! För annars kommer jag aldrig ur det här körkortslösa livet vilket i sin tur innebär att jag blir innesittande och något jag bävar för är att bli passiv. Vilket jag ju lite har blivit i alla fall. Men nu har jag delat mitt minne med världen så nu vet lite fler vilka minnen jag har. Och vilka drömmar jag har. Och vilka drömmar jag vill förverkliga…

Idag började jag dagen med att ta medicin, bädda sängen och stänga av datorn. Tog bussen som tog mig till busstationen och därifrån 710 till Gripenskolan som sagt så blir man lite förvirrad av alla dessa nummer. Tog en promenad till jobbet och väl där var det bara att byta om. Tog en frukost beståendes av en macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efter frukosten dammsög jag. Och när det var gjort och vi hade moppat alla golven så grävde vi bort det sista av grushögen som vi hade påbörjat under gårdagen. Jag åt min fiskbullar och gick till busstationen och tog närmaste buss till Oxelösund. Hälsades av mamma med hund. Gick in och såg väl i början Nyhetsdagen på tv4. Till mat åt vi potatis med hemgjorda köttbullar och sås. Till en början såg vi Alien worlds på Netflix men jag bytte sen till Arvtagarna på SVT play. Mycket dramatiskt. Efter det tog vi en liten paus och vilade oss lite. Efter ett tag kom lillebror hem till mamma också och Bella blev så glad. Medan han åt satte jag på resten av Alien worlds så vi såg det. När han ätit färdigt och första avsnittet var slut så satte jag på teven i stället. Först såg jag någon kanal med extremväder för att sedan byta till en kanal som handlade om bisarra djur. Vi åt extremt god jordgubbstårta och sen ville lillebror åka hem. Vi gick ut för att ta farväl av honom. Sen gick vi in igen men inte så länge för jag skulle hem också. Men jag skulle ta hem en gurkplanta i alla fall och vi åkte till ICA där jag handlade äpplen, vattenmelon, pajer, mjölk, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka och chips. Sen fick jag skjuts hem och jag visade mamma min pallkrage där jag tror det växer pumpa och meloner. Vi gick in till mig och jag fick en ansträngd kram. Jag satte på radion, datorn och packade upp alla varor. Till medicinstödet kom en tjej jag inte sett förut. Jag var lite nyfiken på henne. Visste inte vad jag skulle säga. Frågade om hon var ny här och hon svarade att hon skulle jobba här över sommaren. Så det är ju kul. Eller nått. Jag vet inte vad man får känna men kanske lär jag känna bättre under den här tiden. Och får reda på mer vad jag känner om henne? Jag är dock osäker vad jag får känna. Nåja. Tiden får ha sin gång. Och det som händer det händer. Jag har ingen aning om vad som händer. Och det är så läskigt…

Nu tänkte jag skriva om ett minne från naturguidesutbildningen. Närmare bestämt från när vi paddlade i en fors. Jag hade dock inte tänkt sätta upp regler för mitt skrivande. Det får bli precis vad som helst. Det jag skriver alltså. Och det får handla om precis vad som helst. Så det kanske slutar med att jag skriver om något helt annat men bara jag skriver något…

I natt drömde jag att jag var i Finland. Jag drömde att jag var så extremt långt hemifrån. Det kändes väldigt mycket som jag var i vildmark tills jag insåg att jag var i skogen i Bonäs. Fast i en buss och vi hade åkt i flera timmar. Så vid laget borde vi hamnat i Ryssland men det var inget som sa att vi var i Ryssland. Jag kan komma ihåg känslan av trygghet av att sitta i en buss och kan känna igen den när jag själv sitter i en buss. Kanske inte i stadsbussen men landsbussen där man kan luta huvudet mot rutan. Eller så är det någon annan sorts trygghet när man känner att inget behöver göras för man är flera mil hemifrån. Jag vet inte riktigt säkert. Men en sak vet jag säkert, och det är, att jag kanske skrivit lite mycket om Finland den senaste tiden. Eller så kanske det är just det jag inte gjort då jag drömde om Bonäs i Finland. Vad jag tror drömmen vill säga är att mitt undermedvetna längtar efter lite nyare landskap. Vi är en utforskande varelse. Det ligger i vårat blod. Att då vara innestängd hämmar den önskan men man kan alltid, alltid, föreställa sig andra länder. Andra platser. Som man inte varit i än. Men som man vill vara i. Låter jag flummig? Har jag påverkats för mycket av ett flummigt tankesätt? Vad är flummigt? Jag börjar få allt svårare att förneka den känslan i mig; att jag skulle vara miljöpartist. För vill vi verkligen ha ett Fall out-samhälle? Vårt undermedvetna gör verkligen allt för att hitta nya vägar. För ingen mår bra av att stanna på samma punkt för länge. Det som är intressant är att drömmen valde att drömma om Bonäs och Finland. Inte så mycket Finland dock utan mest Bonäs. Eftersom det är Bonäs som jag sett mest. Och Bonäs fyller mina texter. På alla möjliga sätt. Och jag känner. Känner. Att det blir för mycket. Men det är den här vägen jag valt. Och det är den vägen jag får gå. Och någonstans mitt i allt det här. Så vaknar man plötsligt. Man vaknar alltid. Så länge det är en dröm…