Syftet med denna intervju är att få fatt i missade pusselbitar. Jag kommer i princip inte ihåg någonting från Stjärnhov och hoppas mamma ska bidra med några tappade pusselbitar.

Mamma möter mig efter att jag klivit av bussen till Nyköping. Hennes hund är mycket glad att se mig, som vanligt, och vi går hem till henne. Jag försökte hjälpa henne så gott jag kunde med nypotatisen som skulle skalas. Jag gav upp efter ett tag eftersom jag är så dålig på att laga mat och satte på tv;n i stället. Efter ett tag ropade mamma att maten var klar. Det bjöds på potatisgratäng som värmdes i mikron, senapssill, nypotatis, halloumi, korv, matjessill, ägg, paprika och gurka. Mamma frågade lite om vilka frågor jag skulle ställa men jag sa att hon fick vänta. Vi åt mat och såg på tv. Sen stängde jag av tv;n och började ställa några frågor om den gård som jag inte har några minnen av:

Till att börja med; hur såg gården ut?

– Gården var sluttande eftersom den låg i en backe. Det växte mestadels fruktträd, förmodligen äpple, och förmodligen växte det vinbärsbuskar och rabarber där också. Det fanns också en stor altan. Gården köpte vi av Nina och Rikcky.

Och det här att ni hade ankor på gården; vad kom det ifrån?

– Det var inget speciellt egentligen. Det var bara under några veckor. Fick dem förmodligen på en marknad i Malmköping. Förmodligen åt räven upp dem efter ett tag.

Finns det något annat intressant att veta om huset?

– Nedanför huset bodde Roger och Camilla i ett rött hus (Roger är alltså min farbror men som tyvärr är död nu). Själva huset kallades Rosenhälla eftersom det låg på Rosenhällsvägen. Mårten byggde bastu i källaren i huset. Fanns garage på gården.

Jag tänker att vi tar frågor om huset lite längre fram.

Jag tog en paus. Det var inte alls som i Kättbo där vi hade haft får, getter, höns, kaniner, katt och en massa andra djur. Men det är i alla fall några djur. Och det är i alla fall en pusselbit. Jag fortsätter…

Och hur såg huset ut?

– Man kom in. Stor hall. På vänster sida fanns toalett. Om man gick till vänster så kom man till ett sovrum. Där det även fanns en dörr till en altan. Nästa dörr var vardagsrum och rakt fram kök. Till höger var det trappa upp och ner.

Hur såg övervåningen ut?

– Det var liten hall. Också ett sovrum till höger och rakt fram. Mer var det inte…

Och i källaren?

– Det var mest ett stort rum med pannrum. Inget speciellt. Och rakt fram bastun.

Jag tar en paus igen. Jag försöker jämföra med någonting men det går inte riktigt. Huset i Kättbo var helt annorlunda och huset i Bonäs ville jag helst inte tänka på. Men huset mamma flyttade till efteråt kommer jag däremot ihåg. Men det skriver jag nog om i en längre självbiografi i så fall. Jag fortsatte…

Vad jobbade du med?

– I Gnesta på äldreboende.

Och pappa?

– Förmodligen Kungsörnen. Var förmodligen där man jobbade under den tiden.

Jag höll tyst med. Fanns en massa jobb på den fabriken.

Var gick jag dagis?

– Du hade dagmamma och hon hette Maggan. Dagis gick du aldrig. Men gick en skola som kanske hette Stjärnhovsskolan?

En snabb googling visar att skolan heter Kvarnbackaskolan och är verksam än idag. En sista fråga hade jag innan jag var nöjd…

Hur såg ni på relationen mellan mig och Amanda?

– De var bara några som flyttade in i huset när vi flyttade därifrån. Man är inte ihop när man är så liten.

Utan att säga något höll jag med. Jag var verkligen liten då. Men efter den här intervjun så kan jag säga att jag fått de pusselbitar som jag behöver för att fortsätta skriva på min självbiografi. Det är dock osäkert om jag kommer fortsätta skriva på den. Så mycket kan hända på vägen och jag vet inte ens vad jag har gjort idag. Kanske krävs det också en intervju med pappa. Jag säger till i så fall. Men vad ska man säga om folk som väljer att bosätta i någon by någonstans? De lämnar ju något bakom sig och jag har varit i huset i Kättbo också och känt att alldeles för många minnen kommer upp på en gång. Jag hade önskat att det gick lite långsammare. Jag behöver inte se allt. Rummet jag växte upp i. Där jag upplevde femman, sexan och högstadiet i. Och allt vad det innebar med pubertet och ett liv där man försökte hitta ett liv som man kunde säga att man ville leva. Alltså gymnasievalet som blev naturguidesutbildningen och allt som följde med det. Slutligen måste jag väl sätta punkt på den här intervjun någon gång. Den kanske inte riktigt kan kallas reportage eftersom jag hade självbiografiska inslag i texten. Man ska ju kunna vara mer fri, men kanske inte riktigt så fri. Annars kommer jag fortsätta skriva polisnyheter som vanligt. Det gör jag alltid. Men jag kanske inte delar den på min vanliga profil på Facebook alltid. Det är ju trotts allt rätt allvarliga nyheter. Reportage skriver man inte hur som helst. Det vet ju jag. Men jag såg inget annat val när det fanns så mycket skriva. Efter denna intervju har jag insett att Stjärnhov inte bara är min barndomsby. Det är den by jag växte upp i.

Kasper Karlsson, han hette förut Rasmus och är utbildad inom journalistik i Brunnsvik, en nu nedlagd utbildning