Det här avsnittet var svårare att skriva om. Dels för att det inte fanns så mycket att skriva om det. Det handlade till stor del om den som de kallar lärlingens barndom. Hans föräldrar fick väldigt tidigt träffa väktarna som var aliens. Han tränades till att bli orädd genom att få ett äpple skjutet från sitt huvud. Det var väldigt otäckt och man vågade knappt titta. Så på ett sätt skulle man kunna säga att det var en skräckserie. Den här lärlingen är militärisk och tar på sig uppdrag som för andra verkar omöjliga. Men hade taget det för långt för plötsligt blev hans uppdrag avbruten av en annan green lantern. En annan grej jag gillar med serien är att den är lite surrealistisk. Den leker med alternativa världar och får saker att verka som att de inte ska gå att uppnå. Var inte lika mycket magi vilket jag tycker är synd men man behövde väl ett bakgrundsavsnitt också. Så jag kommer fortsätta titta på den och se vad som händer härnäst. Det blir heller ingen dagboksanteckning idag eftersom jag känner att det blir för mycket. Men det hoppas jag ni har förståelse för. Kanske läser i stället…

Och gick in i den tätbevuxna skogen. Jag hade nu tätbevuxen skog på båda sidor om mig. Jag hade nu gått snett till vänster och därför följt grusvägen in i berget. Här fanns inga stora träd. Däremot väldigt många och väldigt små träd. Mestadels granar. Därför kallade jag den tätbevuxen och jag fick för mig att jag sett den någonstans tidigare…

Jag fick oroande tecken på att det skulle bli så varmt att det skulle bli olidligt att fortsätta gå. Jag visste inte vad jag skulle göra då men det fanns skugga i den tätbevuxna skogen. Men av rädsla att komma bort från vägen så vågade jag inte lämna den. Så jag fortsatte gå på den allt varmare vägen…

Solen stod nu någonstans mitt på himlen. Det var så varmt att det kändes som jag var i en ugn. Jag fick panikkänslor och visste inte var jag skulle ta vägen. Var skulle jag ta vägen? Jag visste inte var jag skulle ta vägen och det gjorde mig så rädd. Rädd för att dö. Och att bli bortglömd. Jag skulle bli så bortglömd. Så försvunnen. I ett landskap utan gränser…

Det fanns verkligen inga gränser i det här landskapet. Gräsmarkerna var oändliga. Och detsamma var den tätbevuxna skogen. Som jag tittade över och inte såg någon ände på. Det var som jag var så långt från mänskligt samhälle som man kunde komma. Och den enda färg jag såg var det mörkgröna och gråa. Det var helt enkelt ett annorlunda hav jag tittade ut över och jag blev nästan hypnotiserad när jag tittade på det. Dels för att det var så vackert. Men även för att det var så ursprungligt…

Så gammalt. För trotts att de smala plantorna inte blivit mer än en meter höga så var de mycket gamla. Det hade blivit så helt enkelt. När ingen tagit reda på efter dem. Då blev det så här. Och jag visste inte om jag inte tyckte om det men jag tyckte i alla fall inte att det var fult. Vem kunde avgöra vad som var fult? Jag tyckte ingen. Det fanns skönhet i allt. Allt som fanns i världen. Och jag var ju en del av världen. Var jag inte det?

Jag funderade om jag var en del av världen. Anledningen till att jag tvekade var för att det inte fanns några människor där. Så om det inte fanns några människor där; kunde man vara en del av världen då? Bidra på något sätt? Så klart kunde man bidra till något om man ville det men ingen skulle ju märka av det. Så det var väl lite vad man skulle kunna kalla ett tyst bidrag. Ett tyst bidrag till samhället. Och kanske, kanske, att man kände att man gav något tillbaka till världen…

För man fick ju så mycket. Men just nu saknade jag mest festerna i Brunnsvik. Och tänkte att de gav mig något. Även om det inte var så tydligt. De gav mig ett sammanhang att vara i. Ett sammanhang som jag inte ville vara utan. Bland den höga musiken, färgglada ljusen och dansande människorna. Det kunde jag sakna nu. När jag stod på grusvägen…

Som gick genom en tätbevuxen. Och jag hade ju skrivit det förut men den var ju oändlig. Och det betydde ju också att det inte skulle gå att mäta den. Eftersom det inte fanns något att mäta. Bara mil efter mil med tätbevuxen skog. Och det kändes som jag blev en del av den tätbevuxna skogen. Som jag sjönk in i den, allt djupare och djupare, in i det gråa och mörkgröna. Så långt bort från allt som var mänskligt samhälle. Och som var min verklighet nu…

För visst var det här verkligheten? Det kändes som det i alla fall. Hade jag gått för långt? Jag visste inte riktigt säkert men det kändes som det. Som att jag gått alldeles för långt. Som att jag skulle få ångra det en dag. Varför visste jag inte men det kändes som känslan inte var för främmande för mig. Det var samma känsla som jag hade haft när jag befann mig vid den där bäcken. Att jag hade rymt hemifrån. Och gått alldeles för långt. Man kunde gå långt utan att bli hämtad av polisen. Men då vore det nog bra om man meddelade det först. Och tog med sig mat och vatten. Och inte valde att gå direkt efter att ha varit på högstadiet. Det var så oerhört dumt att jag inte visste var jag skulle börja…

Men jag levde ju. Det var väl en bra början? Ja men bara knappt. Jag hade knappt någon vatten kvar i kroppen. Och jag var så trött att benen skakade. Men jag levde ju. Det var ju alltid något. Och jag höll mig på benen fortfarande. Gick genom en grå skog, utan mål eller riktning, gåendes på en grusväg som inte verkade leda någonstans. Var vad meningen med den här vandringen egentligen? Och varför var den så lång?

Det var fortfarande väldigt varmt. Och solen var brännande het. Jag svettades som ett såll. Var så trött. Något fick mina ben att gå fortfarande. En vilja att ta sig till ett annat landskap. Ett landskap jag kände igen. Det var så länge sen jag befann mig i ett landskap jag kände igen. Det kändes som det var evigheter sen. Och jag kunde undra hur känslan av gräs och vatten kändes. För det var så länge sen jag kände det. Kändes som jag aldrig känt det. Som det var något jag inte kunde känna…

Så plötsligt hände något som fick min värld att vändas upp och ner. Jag visste inte vad för allt var ju som vanligt och ändå var det något som hände. Något som knäppte till i huvudet och jag snubblade till. Föll mot marken och tyckte mig hamna i en vattenyta för ett tag. Och sedan var det bara där. Landskapet jag längtat så mycket efter att jag inte kunde beskriva det med ord. För jag hade känt mig som hemma där. Och kände mig som hemma…

Stenarna var fulla av lavar där jag gick. De gjorde något grått och livlöst till något färgrikt och livfullt. Den här gången var jag lite längre upp på fjället. Jag hade egentligen aldrig gått där så jag visste egentligen inte hur det såg ut där. Men om jag skulle föreställa mig så skulle jag föreställa mig att det var väldigt platts. Att det var väldigt kargt. Och att växtligheten var väldigt väderbiten.

Jag hade tillbringat väldigt lång tid på det här fjället. Jag visste inte längre hur ett mänskligt samhälle såg ut. Jag hade glömt allt som hade med att leva i ett mänskligt samhälle att göra. Det var i alla fall vad jag trodde. Det här landskapet var så hypnotiserande. Som att man hamnade i trans. Och i den här känslan skulle man försöka hitta sig själv. Det känns som jag var längre bort från mig själv än någonsin.

För jag hade flytt från mig själv. Och hamnat i det här fjällandskapet. För det här fjällandskapet var egentligen inte verkligt. Men det var verkligt för mig. Och det kanske var det som var det viktiga. Eller så behövde jag komma tillbaka till det mänskliga samhället igen. Jag var osäker på vilket jag ville. Det kändes bara som jag hade fastnat i en tanke som jag inte kunde komma ifrån. Att det var det här som var det verkliga och det verkliga som var fejk. Så därför kunde jag inte komma tillbaka till det verkliga. Om inte något radikalt hände.

Jag fortsatte gå genom det karga landskapet. Plötsligt snubblade jag till och föll. Men i stället för att slå i landskapet så hamnade jag i ett annat landskap. Ett gräsklätt landskap. Och någonstans där borta i landskapet på en kulle växte en gammal ek.

Jag tänkte ta bussen 12:15. Det verkar inte som det kommer sluta regna någon gång snart. Så jag kan ju inte äta någon av min matsäck eftersom det blir blött. Jag tänkte hoppa knackdörrningen imorgon då jag tänkte gå på tisdag i stället. Jag vet inte vem som jag ska medella det till. Kanske Alejandro Ozano? Annars får jag väl säga det till mina vänsterkamrater på demonstrationen. Ser fram emot demonstrationen! Känns som valrörelsen kommit igång på riktigt nu! Den kanske kommit igång för länge sen men nu är man i alla fall ute. Dock i regnet men ändå; man gör något betydelsefullt tillsammans. Sen tänkte jag på det här med förtidsröstningen och det kommer jag nog inte hinna någon gång idag utan får göra i nästa vecka i stället. Har jag missat något? Är rätt mycket inne i skrivandet också. För det mesta skriver jag på berättelsen, men det har även hänt att jag skriver på andra saker som självbiografer, som ni kanske har märkt. Skriver jag för mycket? Är det något som ser konstigt ut? Ni får säga till så jag kan ändra på det! Det är lite kul med variation i alla fall. Inte samma gamla berättelse hela tiden även om den också är kul ibland. För mig har det varit viktigt att skriva om Örjan och när jag misshandlades av poliser i Nyköping. Det har ocksås varit viktigt att skriva om livet rent allmänt från när jag bodde i Stjärnhov. Och vissa drömscener från Tonys pizza, röda byggnader, den långa vandringen genom föränderligt landskap, inget är som det ska utan allt förändras hela tiden. Vi får se hur den resan ser ut framöver men jag kommer behöva redigera en hel del. Det är sant. Frågan är vad och hur jag ska redigera det. Jag har ju varit så dålig på att skriva förut och berättelsen är så gammal. Men den är fortfarande färsk i mitt minne så det går lätt att skriva den om jag bara inte fastnar i komplicerade beskrivningar. Vilket jag har lätt för att göra…

Vattnet var svart och hade ingen botten. Hur skulle jag hålla mig flytande nu? Med alla kläder och allt? För mig var det omöjligt. Jag sjönk som en sten. Och jag kunde hålla andan hyfsat länge men inte hur länge som helst. Att befinna sig i vatten utan att se något var så oerhört läskigt. Det var en ny nivå av otäckt. Och om jag inte var försiktig så skulle jag drunkna. Nu kändes det som jag skulle göra det ändå för oavsett hur mycket jag sprattlade så skulle jag inte hitta vattenytan. Frisk luft. Ändå hade jag inte drunknat. Jag sjönk bara längre och längre ner i mörkret och för ett tag var jag osäker på om jag var i vatten eller rymden jag befann mig i. Var det stjärnor jag såg där nere? Plötsligt vändes världen upp och ner och allt vatten försvann. Det ersattes av ett ingenting som var lika tom som min själ. Och jag närmade mig, med skrämmande hastighet, ett svart hål.