Tiden efter försökte jag tänka på allt annat än vad som hade med drömmar att göra. Jag gick på lektionerna som egentligen bara var ett möte på morgonen och sen gjorde man i princip vad som helst. Ja förutom att man åt mat i skolans matsal då. Högklassig mat som alla tyckte om. Inget verkade kunna få mig på sämre tankar…

Hos en klasskamrat såg jag honom spela spelet Fall out och insåg att det var det landskapet jag hade drömt om alldeles nyss. Jag hade inte trott att det skulle bli så verkligt dock. Jag verkade inte komma undan drömmarna. Hur mycket jag än försökte. Och jag visste inte om jag ville komma undan drömmarna. Ville jag komma undan den vilda marken? Med allt vad det innebar? Jag trodde inte det. Och därför fortsatte jag drömma.

Just nu var det ovanligt drömlöst dock. Det hade varit några fester och protestaktioner den senaste tiden. Men inte så mycket mer. Man visste inte riktigt hur man skulle lära sig att skriva när all energi gick åt till att protestera. Jag började sakna drömmarna. Livet kändes fattigare utan dem. Men jag träffade den här tjejen i alla fall. Och det gjorde mig glad i alla fall. Det och festerna.

Som pågick till långt in på nätterna. Var inte jag själv på dem så låg vaken på natten då den höga musiken höll mig vaken. Då föredrog jag att vara på festerna också. Så att jag slapp känna mig så utanför. Vilket jag annars skulle göra. En dag fick jag vara med om något jag önskade att jag aldrig hade varit med om. Det var samma person som hade spelat det här spelet Fall out. Jag hade varit där med en annan kompis. Plötsligt började den här personen be om att ta sitt liv. Det var det som var hans kusin, tror jag, som tröstade honom. Men det var så fruktansvärt att se; att någon bad om att ta sitt liv. Det skulle lämna ett ärr i mig för alltid. Och jag vet inte riktigt hur han lugnade ner sig men han gjorde väl aldrig det riktigt heller. Det är en sak som jag helst hade velat glömma. Men inte kan. Eftersom det satt så djupa spår i mig. Så fortgick vardagen i Brunnsvik. Jag kunde inte glömma det jag hade varit med om men jag kunde i alla fall tänka på det lite mindre. Jag lärde mig att skriva att skriva journalistik där man fick skriva om mycket värre saker än självmord. Om det fanns värre saker.

Vardagen fortgick i alla fall och en drömlös natt vaknade jag av att det knackade på dörren. När jag öppnade så var det ingen där men insåg att det var han. Alltså han. Som jagat mig drömmarna den senaste tiden…