Jag var stelfrusen fast att det inte fanns något att bli stelfrusen av. Det fanns ingenting här. Inget annat än det bottenlösa mörker jag befann mig i. Det kändes som vakuum. Var det vakuum? Hur skulle jag veta det? Jag hade aldrig varit i vakuum förut! Dessutom skulle man väl inte kunna andas i vakuum. Och jag andades väl nu? Visst gjorde jag?

Jag var ganska säker på att jag andades. Det fanns väl inte riktigt något annat sätt att leva på, eller hur? Och jag var ganska bra på att hålla andan men inte riktigt så bra. För eller senare skulle jag dö om jag inte hade någon luft att andas. Det hade alltid varit min värsta mardröm; att dö av att kvävas. Att liksom känna att man inte får någon luft längre. Så fruktansvärt jobbigt sätt att dö på! Och ett sätt som jag inte tänkte dö på än i alla fall…

Det kunde inte vara vakuum om jag fortfarande kunde andas. Så klart. Men var va jag? Det här mörkret verkade aldrig vilja försvinna. Hur mycket jag än rörde på mig. Hur mycket jag än försökte få det att försvinna. Det var som att det, av någon anledning, inte ville försvinna. Varför ville det inte försvinna för? Jag ville inte leva i mörker. Jag ville veta var jag skulle härnäst. Och det gjorde jag inte nu.

Just nu kunde jag inte se någonting. Och det irriterade mig något fruktansvärt. Men jag behövde lugna ner mig. Det visste jag sedan tidigare. Inget gott kom ur att man stressade fram. Och jag visste ändå inte var jag skulle någonstans. Men just när jag tänkte det så började mörkret skingra sig. Det svarta ersattes av det vita och jag insåg att jag var i snölandskapet igen…