Stenarna var fulla av lavar där jag gick. De gjorde något grått och livlöst till något färgrikt och livfullt. Den här gången var jag lite längre upp på fjället. Jag hade egentligen aldrig gått där så jag visste egentligen inte hur det såg ut där. Men om jag skulle föreställa mig så skulle jag föreställa mig att det var väldigt platts. Att det var väldigt kargt. Och att växtligheten var väldigt väderbiten.

Jag hade tillbringat väldigt lång tid på det här fjället. Jag visste inte längre hur ett mänskligt samhälle såg ut. Jag hade glömt allt som hade med att leva i ett mänskligt samhälle att göra. Det var i alla fall vad jag trodde. Det här landskapet var så hypnotiserande. Som att man hamnade i trans. Och i den här känslan skulle man försöka hitta sig själv. Det känns som jag var längre bort från mig själv än någonsin.

För jag hade flytt från mig själv. Och hamnat i det här fjällandskapet. För det här fjällandskapet var egentligen inte verkligt. Men det var verkligt för mig. Och det kanske var det som var det viktiga. Eller så behövde jag komma tillbaka till det mänskliga samhället igen. Jag var osäker på vilket jag ville. Det kändes bara som jag hade fastnat i en tanke som jag inte kunde komma ifrån. Att det var det här som var det verkliga och det verkliga som var fejk. Så därför kunde jag inte komma tillbaka till det verkliga. Om inte något radikalt hände.

Jag fortsatte gå genom det karga landskapet. Plötsligt snubblade jag till och föll. Men i stället för att slå i landskapet så hamnade jag i ett annat landskap. Ett gräsklätt landskap. Och någonstans där borta i landskapet på en kulle växte en gammal ek.