Vattnet var svart och hade ingen botten. Hur skulle jag hålla mig flytande nu? Med alla kläder och allt? För mig var det omöjligt. Jag sjönk som en sten. Och jag kunde hålla andan hyfsat länge men inte hur länge som helst. Att befinna sig i vatten utan att se något var så oerhört läskigt. Det var en ny nivå av otäckt. Och om jag inte var försiktig så skulle jag drunkna. Nu kändes det som jag skulle göra det ändå för oavsett hur mycket jag sprattlade så skulle jag inte hitta vattenytan. Frisk luft. Ändå hade jag inte drunknat. Jag sjönk bara längre och längre ner i mörkret och för ett tag var jag osäker på om jag var i vatten eller rymden jag befann mig i. Var det stjärnor jag såg där nere? Plötsligt vändes världen upp och ner och allt vatten försvann. Det ersattes av ett ingenting som var lika tom som min själ. Och jag närmade mig, med skrämmande hastighet, ett svart hål.