Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och tog bussen som skulle ta mig till busstationen. Jag tog den sena bussen, 710, till Gripenskolan och promenerade till jobbet. På vägen öppnade sig en reva i verkligheten där en scen från min bok syntes. Det var ett fjäll med fjällväxter. Så mycket mer var det inte dock. Det kommer mer senare. När jag skrivit mer. Väl på jobbet så bytte jag om. Tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Vid frukostbordet pratade vi politik. Arbetsledaren pratade om att Nooshi intervjuades igår och att hon inte var så bra på att intervjuas. Hon kom med påståendet att jobben skulle försvinna om miljardärerna beskattades. Jag höll inte riktigt med utan tyckte att de kunde bidra också. Men vi kom överens om att vi tyckte olika och att det inte var något farligt med det. Efter frukosten dammsög jag och fyllde på musli och var i disken och diskade och ställde ut skålar, talrikar, koppar, glas och en massa annat. Jag hjälpte till att slänga lite skräp och när vi inte hade något mer att göra så läste jag lite bok. Tog bussen och på busstationen köpte jag månadskort. Tog bussen hem och satte igång radion och datorn. Ringde Förvaltaren och om jag förstår saken rätt så kan jag förtidsrösta utan röstkort. Han ville också träffas så vi får se om jag kan ha på radion eller om jag måste stänga av den. Jag får väl göra ett undantag den här gången. Så här i valtider. Jag ringde också pappa men jag kan ångra att jag pratade så mycket politik med honom. Han verkade inte må bra av det. Det var ett inlägg på Facebook jag hade delat där det stod att Centern inte alls var bra. Men också där borde jag respektera vad andra ska rösta på. Men det verkar som han inte bestämt sig för vad han ska rösta på än. Då kan jag tipsa om Vänsterpartiet för ett samhälle som blir socialistiskt, feministiskt och antirasistisk! Efteråt tror jag att jag somnade en stund för plötsligt var klockan fem snart och jag skulle värma paj. En personal som ska sluta kom på besök och jag berättade att jag pratat mycket politik idag. Så det var nog därför jag var trött. Fast egentligen vet jag inte. Egentligen känns det som jag haft någon slags feberdröm där jag inte vetat var jag varit eller vart jag är på väg. Den här valrörelsen hittills har varit för rotlös och jag saknar släktforskningen och skrivandet. Jag skriver något, det skrev jag förut, men det är något väldigt mystiskt. Det är nästan som en gåta jag inte kan lösa själv. Men allt jag kan tänka på är vad som kommer efter den här drömmen. Ska vardagen vara normal efter den där drömmen? Eller ska jag skriva om en annan dröm jag inte haft? Det finns vissa scener som jag har tänkt på om jag ska ha med. Men det får bli en senare fråga. Just nu ser jag på Stamsites stream och sen kanske jag läser lite innan jag går och lägger mig. Men jag kan förstå varför man inte tycker om Marcus Birro när han kallar Ung vänstrare för fascister, diktaturkramare och kommunister. Det gör resten av boken väldigt svår att läsa och jag önskar att han inte hade skrivit så där. Man får så mycket motstånd som vänster ändå. Känns också som det går bra för Birro nu när han syns på en reklam för penga spel. Är det ett resultat av ett allt mer polariserat samhälle?

Jag blundade och njöt av att solen nu tittade fram långt därborta någonstans. Jag lät solen värma upp min stelfrusna kropp. Jag kände mig som en isbit som behövde smälta för att vakna till liv igen. Varje lem, varje muskel, i min kropp behövde sol för att vakna upp. Det märktes att jag hade befunnit mig i kyliga landskap; jag var så stel och den här stelheten höll nu på att upplösas av solen!

Jag hade också klättrat en del sen jag stod på den där vägkorsningen till den nu ickeexisterande fäboden. Jag var nu så högt upp att jag var en bra bit över trädens toppar och här kunde jag se landskapet jag lämnat bakom mig och att gräslandskapet verkligen var oändligt. I alla fall kunde jag inte se änden på den och det var så stort att jag fick svindel. Jag var en bit ifrån det där nu men kunde ändå känna känslan av vinden som blåste genom landskapet och hur jag försökte hitta något att fästa blicken på. För det hade jag inte fått då. Visst jag kunde fästa blicken på grusvägen men den hade inte heller gått någonstans. Så jag hade verkligen befunnit mig i ingenstans. Och nu var jag någonstans. Någonstans väldigt högt upp i landskapet. Bakom mig fanns en tätbevuxen skog. Jag visste inte var jag hade sett den tidigare men det var i alla fall där som vägen fortsatte. Så jag fortsatte på grusvägen…

Vad är syftet med den här texten? Vad vill jag få fram? Jag tänker mig att jag vill berätta om den orättvisa behandling jag fått av Nyköping som kommun. Varken mer eller mindre. Många saker hade kunnat förhindras om inte vissa personer triggat igång det hela. Till att börja med har vi polisen som misshandlade mig och tryckte ner mig i golvet i mammas lägenhet. Sedan har vi psykiatrin som fick för sig att jag hade hallucinationer och frågade om jag såg något när jag tittade upp i taket. Så klart såg jag inget men det sa jag ju inte då. För då såg jag bara himlen och att jag ville till den. Jag blev handgripligen tagen och bältad. Och skjutsad till ett vitt rum. Resten av tiden förstod jag inte riktigt vad som hände. Det jag fick höra där var så hemskt att jag inte önskade någon person fick uppleva det. Men de flesta verkade ha självskadebeteende så jag hörde egentligen inte hemma där. Men jag hade väl fortfarande någon slags psykos där jag trodde att jag skulle kunna rädda de personer som var där. Vid ett tillfälle kramade jag någon som absolut inte skulle kramas. Jag hade svårt att förstå hur man skulle bete sig när man var där. Men att jag, som god man och psykiatrin säger, aldrig ska få ta körkort är under all kritik. Det var psykiatrin som triggade dessa beteenden hos mig och ofta var jag livrädd för mig själv också. För vad man kan bli kapabel att göra. Jag önskar att den tiden är över och aldrig kommer tillbaka. Men det finns ju många som vill att man ska drabbas av psykos igen förstås. Såna där nationskramare som pratar om folkutbyte och liknande saker. Det är ett läskigt val som närmar sig. Men vem vet; kanske att vi, nästa gång jag skriver, har en vänsterregering! Det vore drömmen i så fall! Men vad var det i det politiska engagemanget som triggade att jag hamnade på psykiatrin? Jag har alltid ansett att politiken inte har något med det att göra. Men det vore delvis en lögn. För det finns många konflikter i politiken också. Som man får lov att hantera. Och till slut kanske allt kör fast när man inte kan hantera konflikterna längre…