Men vad han mest var känd för var aktivismen i Vänsterpartiet. Jag kommer ihåg att när jag nämnde att jag var medlem i Vänsterpartiet så blev han så glad. Det här är ord som är svåra att skriva om eftersom han var så arg på mig senare. Men jag väljer ändå att se de positiva stunderna tillsammans som något som bär mig genom vardagen. Som hjälper mig i livet. Trotts att han inte är vid liv längre. Jag kan inte fatta det. Att han inte är vid liv längre. Han var så levande när jag var med honom i Brunnsvik. Jag trodde aldrig att han skulle gå bort i cancer. Han hade inte sagt något. Eller gett några tecken. Det bara kom i en artikel, om det var Dalademokraten, och då hade han inget hår. Såg allt mer ut som min farmor såg ut i slutet av sitt liv och jag fick samma känsla av hans cancerbesked. Kvar lämnas vi levande och ända sättet att levandegöra honom är att använda ord. Så jag ska försöka levandegöra honom genom att använda mina ord. Även fast det var en kort period jag lärde känna honom. Kanske kommer jag inte kunna skriva ens en liten del av det som var hans liv. Men då får det vara det. Och jag börjar med första gången jag träffade honom. På busshållplatsen i Brunnsvik. När han visade mig mitt rum…

Idag började jag dagen med att ta medicin och bädda sängen. Jag stängde av radion och gick till bussen som gick till busstationen. Tog bussen till Gripenskolan och gick den korta promenaden till jobbet. Det fanns en reva i verkligheten som vette mot en okänd värld. En värld jag inte hade sett förut. Och som jag inte trodde att jag skulle få se. Det betydde inget egentligen men den fanns bara där. Som en påminelse om att det fanns något annat. Bortom verklighet, bortom den här världen, ja till och med bortom den här planeten. Det hoppas jag att vi fortsätter utforska nu när SpaceX skjuter upp sina raketer och sådana saker. Väl på jobbet var det bara att byta om och ta en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, apelsin och kaffe (Vattenmelonen var slut). Sen har jag lite svårt att minnas vad jag gjorde för arbetsuppgifter men jag fyllde på Corn flakes och musli. Jag fyllde på tvål till förrådet. Jag torkade bord och ställde ut koppar, skålar, tallrikar, glas och en massa andra saker. Efteråt hade jag tid att läsa lite och jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Jag har svårt att säga vad det är men Marcus Birro verkar ha varit med om så mycket och liksom mig så har han en dröm om att bli författare. Tiden måste ha gått jättefort för plötsligt skulle jag ta bussen igen och gick av på busstationen. Jag gick till Hemköp och på vägen så såg jag så mycket killar. Jag gick in i affären och handlade mjölk, paj, chips och Mer apelsin- och lingondricka. Efter det gick jag till busstationen och även där såg jag mest killar. Killar, killar och killar. Och en kille hade texten Jägermaister på sin tröja. Vad det betyder får ni fundera på. Men jag skulle knappast säga att det var en vänsterpartist i alla fall. Ibland får jag någon psykos att jag bor i en stad där det nästan enbart är sverigedemokrater. Jag hoppas det inte är sant men av mina erfarenheter så verkar det tyvärr som det är det. Och jag börjar allt mer förstå hur tjejer har det. Man är inte död men heller inte riktigt död. Att leva i ett nationalsocialistiskt samhälle är ett öde värre än döden och jag funderar på om jag borde börja med jiu jitsu igen. Men jag har tänkt att jag ska gå ner i vikt så att jag får på mig gi;n igen. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan inte leva i ett samhälle som är nationalsocialistiskt. Men jag kan inte dö heller. Så jag får befinna mig någonstans mitt emellan. Bara jag inte dör på vägen. Nåja; jag tog bussen hem och väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp varor. Jag låg och vilade och åt en av mina matlådor och tittade på när Boloxed spelar Black mesa. Jag började titta på Robert Reich;s Coffe clatch och värmde en skaldjurspaj. Planen var att se färdigt den videon men sen började de intervjua jimmie Åkesson på Morgonpasset så då fick jag inte lust att göra någonting. Enda sättet att hantera det var att börja lyssna på The dark night av Hans Zimmer. Så mycket mer har jag inte att skriva nu. Är mest mållös…

Det finns något som heter nationalsocialistisk litteratur. Egentligen kan den inte på något sätt kallas fri eftersom det är totalitära stater som bestämmer hur den ska se ut. Och passar den inte den totalitära staten dödas den och jagas för all evig tid. Man kan läsa om den i en bok som heter Kafkapaviljongen skriven av Tony Samuelsson. Att vi nu går mot tider där makten allt mer och mer vill bestämma vad vi ska läsa tror jag inte han kunde förutse. Delvis för att det inte passar in i ett modernt samhälle. Och rent allmänt är en rätt ofräsch idé.

Vad vi däremot borde lyfta är skribenter som vågar skriva om det obehagliga. Vilket Tony gjorde när han skrev Kafkapaviljongen. En sån värld hade varit så bisarr att leva i. Jag tror inte nån hade velat leva i en sådan värld. Förutom SD,are då.

Och jag som femtonåring läste absolut inte sådana böcker. Det blev Harry Potter och andra fantasyböcker. Vissa böcker fängslade mig extra mycket när de fångade in mig i sin värld av drakar och magi. Men det var de som var på gränsen på vad man kunde föreställa sig som var som bäst. De enorma drakarna som inte gick att mäta med vanliga mått. Det krävdes en speciell sorts fantasi att skriva de böckerna och det var den jag sökte efter. Liggandes i hängmattan för mig själv i en fäbod flera mil från närmaste samhälle…