Men vad han mest var känd för var aktivismen i Vänsterpartiet. Jag kommer ihåg att när jag nämnde att jag var medlem i Vänsterpartiet så blev han så glad. Det här är ord som är svåra att skriva om eftersom han var så arg på mig senare. Men jag väljer ändå att se de positiva stunderna tillsammans som något som bär mig genom vardagen. Som hjälper mig i livet. Trotts att han inte är vid liv längre. Jag kan inte fatta det. Att han inte är vid liv längre. Han var så levande när jag var med honom i Brunnsvik. Jag trodde aldrig att han skulle gå bort i cancer. Han hade inte sagt något. Eller gett några tecken. Det bara kom i en artikel, om det var Dalademokraten, och då hade han inget hår. Såg allt mer ut som min farmor såg ut i slutet av sitt liv och jag fick samma känsla av hans cancerbesked. Kvar lämnas vi levande och ända sättet att levandegöra honom är att använda ord. Så jag ska försöka levandegöra honom genom att använda mina ord. Även fast det var en kort period jag lärde känna honom. Kanske kommer jag inte kunna skriva ens en liten del av det som var hans liv. Men då får det vara det. Och jag börjar med första gången jag träffade honom. På busshållplatsen i Brunnsvik. När han visade mig mitt rum…