Jag blundade och njöt av att solen nu tittade fram långt därborta någonstans. Jag lät solen värma upp min stelfrusna kropp. Jag kände mig som en isbit som behövde smälta för att vakna till liv igen. Varje lem, varje muskel, i min kropp behövde sol för att vakna upp. Det märktes att jag hade befunnit mig i kyliga landskap; jag var så stel och den här stelheten höll nu på att upplösas av solen!

Jag hade också klättrat en del sen jag stod på den där vägkorsningen till den nu ickeexisterande fäboden. Jag var nu så högt upp att jag var en bra bit över trädens toppar och här kunde jag se landskapet jag lämnat bakom mig och att gräslandskapet verkligen var oändligt. I alla fall kunde jag inte se änden på den och det var så stort att jag fick svindel. Jag var en bit ifrån det där nu men kunde ändå känna känslan av vinden som blåste genom landskapet och hur jag försökte hitta något att fästa blicken på. För det hade jag inte fått då. Visst jag kunde fästa blicken på grusvägen men den hade inte heller gått någonstans. Så jag hade verkligen befunnit mig i ingenstans. Och nu var jag någonstans. Någonstans väldigt högt upp i landskapet. Bakom mig fanns en tätbevuxen skog. Jag visste inte var jag hade sett den tidigare men det var i alla fall där som vägen fortsatte. Så jag fortsatte på grusvägen…