För några år sen började jag jobba på ett jobb som hette Tonys pizza. Det var nog ett av de bästa jobb jag haft. Det var jätteenkelt; diska plåtar och vika kartonger. Jag blev visad hur man skulle diska plåtarna med spruten så att all deg försvann från dem. Jag blev också visad hur man viker kartonger vilket man gjorde i en handvändning bara. Jag var med i, vad man skulle kunna säga, var början till deras verksamhet. Med tiden började fler personer och flera maskiner installerades i lokalen. Bland annat en inplastare men det var först mot slutet som den kom dit. Jag fick inte jobba kvar där efter att jag flyttade från mamma och jag begrep aldrig varför. Men jag funderar inte överdrivet mycket på det längre då jag trotts allt trivs rätt bra på mitt nuvarande jobb i alla fall…

Men om vi skulle se på det hela med journalistiska ögon så skulle vi upptäcka ett antal fulspel. Att Tony hade sin syster som arbetare kändes mer som ett tvång än något annat. Men inget kommer göras åt det eftersom alla kritiska röster har tystnat. Och jag får för mig att hon själv ville bli av med mig av någon anledning. Men i det stora hela handlar det om att man befinner sig i en lagerlokal och man kanske får en panikångestattack där. Vem kommer då och räddar en? Visst, vi fanns, alltså arbetskamraterna men hur mycket hjälp var det när man fick panikångestattacker? Egentligen hade jag velat att han och hans syster hade gått till psykolog. Som jag och mamma hade gjort. Och rett ut alla dessa knutar som eventuellt uppstått i dessa lokaler. Och som förmodligen inte är upplösta än eftersom jag, en kritisk röst, fick sparken från jobbet och bara ett ”Lycka till!” till svar när jag berättade för Tony att jag befann mig i Rosvalla…

Jag önskar verkligen att fler sökte psykolog som hade behövt det. Min storebror till exempel berättade att han hade gått till psykolog för trauman som jag inte hade haft en aning om. Det var bland annat trauman av att vara adopterad och försöka återskapa kontakten med sin biologiska familj igen. Själv skulle jag nog behöva gå till psykolog. Det finns alldeles för många gånger som man arbetar i stället för att prata. Med det sagt så tycker jag att man pratar mycket på God morning hotells, men hjälper en gratis frukost och ett lätt jobb ett trasigt psyke? Eller behöver jag verkligen gå till en psykolog? Var vänder man sig? Det här är nytt för mig; var vänder man sig om man vill gå till psykolog? Går det ens?

Kanske inte före valet i å för sig. Men efter. Jag hade verkligen velat prata ut om mitt liv och allt jag varit med om…