Idag började jag dagen med att ta medicin och bädda sängen. På radion hördes Nooshi men jag hann inte lyssna färdigt då jag skulle ta bussen till jobbet. Så jag stängde av radion och tog en buss vid fem i åtta och på busstationen tog jag en buss som heter 759 som gick till Gripenskolan. Det uppstod en reva i verkligheten på vägen, någonstans mellan busstationen och Gripenskolan. Ett fjäll och det blåste konstant. Hela tiden. Jag visste inte riktigt vad det betydde men jag hade väl alltid känt det som att det blåser på mig konstant. Oavsett var jag är. Det är ett sus i huvudet som inte tar slut. Men det tog slut när jag klev av bussen och gick mot jobbet. Jag tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, apelsinjuice, apelsin, vattenmelon och kaffe. Sen började jag städa och jag torkade borden i lobbyn och receptionen och lite i restaurangen. Jag hjälpte till att ställa fram glas, koppar och tallrikar. Hjälpte till att slänga kartonger. Och under hela denna tid uppstod ingen reva i verkligheten. Jag gick till bussen vid halv tolv-tiden. Tog bussen till Brandholmen vid tolvtiden. När jag kom hem så satte jag på radion och datorn. Jag har sett färdigt Interstellar och märkt hur den här revan i verkligheten uppstått igen. Den har bara blivit större och större, ju tråkigare och tråkigare jag haft det. Det har blåst som bara den. Verkligheten har raserat och blivit en enda hög bara. En hög jag begravts i. Där någonstans har jag fått lov att gräva mig fram så att jag inte kvävs. Så klart är det en symbol för något annat. Till exempel har jag inte fått uppleva sex eller kärlek än. Och det känns som kriminaliteten kryper en inpå skinnet! Men jag har hunden på besök. Och på fredag verkar det som vi ska till Rockbaren. Jag kan bara sakna en viss person på jobbet. En tjej som jag pratade lite med. Det gav mig energi att fortsätta jobba. Men jag vet inte om hon känner samma som mig. Och jag vet inte hur man ska fråga. Nu är hon ju inte där ändå men hon sa att det kunde hända hon kom ibland. Jag kan bara sakna henne så mycket. Det kanske inte är hållbart det här. Det kanske inte går att leva så här. I så fall vet jag inte hur man ska leva. Om man inte får vara kär, vad får man då känna?