Det rasade bitar av de gamla stockar som byggnaderna var byggda av. Alltihop gick onaturligt fort. Ingen fäbod skulle ruttna bort så snabbt i vanliga fall. Men det kändes som det här händelseförloppet ville säga mig någonting…

Jag hade gått upp lite i landskapet. Grusvägen jag stod på fortsatte snett till höger uppför ett berg medan en, mycket äldre, väg gick rakt upp för berget. Den sortens väg verkade mer vara för häst och vagn än för bilar men jag tänkte fortfarande inte gå upp för den för jag ville inte komma för långt bort från grusvägen. Min enda väg bort från det där farliga som chauffören hade sagt. Vad var det farliga egentligen? Ingen visste för det var ingen där…

Inte heller i den nu ruttnande fäboden. Jag fick känslan av att den symboliserade något väldigt gammalt som nu höll på att ruttna bort. Att man behövde göra sig av med en del gammalt då och då. Men hur det hade kommit att bli i fysisk form visste jag inte. Liksom allt annat i det här landskapet så verkade det som man inte kunde vara säker på någonting. Och det var det enda man kunde vara säker på…

Jag visste vad det var för fäbod som nu höll på att ruttna. Där träd började titta ut ur takpannorna. Men jag visste inte vad den gjorde här. Också det var ett minne som tagit fysisk form. Men hur det var möjligt visste jag inte. Det här var bortom min horisont. Så om jag skulle behöva veta vad det handlade om behövde jag titta bortom horisonten och då behövde jag gå ännu längre. Vilket jag egentligen inte hade lust med…

Men jag kanske inte hade något val. Den enda människa jag mött i det här landskapet hade dumpat mig i ett gräslandskap och jag hade inte sett en enda människa sen dess. Inte för att jag visste vad jag skulle säga om jag mötte någon, men det hade varit skönt med lite sällskap, faktiskt. Men de här platserna som jag hamnade på var platser jag hade varit ensam på. Kanske inte fäboden men bäcken. Det var nästan lite skrämmande att man kunde vara så ensam. Men jag hade själv sökt upp det. Hade jag mig själv att skylla?

Jag var ju trött på skolan. Så långt kunde man konstatera i alla fall. Och då kanske det inte var så konstigt att man rymde hemifrån. Att gå så långt dock hade både varit konstigt och jobbigt. Jag hade hamnat i landskap jag aldrig besökt tidigare. Och jag kände mig som ett vilddjur när jag gömde mig för människor. Nej det var inget jag ville göra igen. Och jag ångrade att jag hade gjort det. Jag hade orsakat onödigt lidande för familjen och att polisen kom och hämtade mig var ännu en av de anledningar till att jag inte borde ha gjort det.

Men nu var rymningen långt bakom mig. Vad betydde det att den här fäboden ruttnade? Att fönsterrutorna lossnar från sina platser i fönsterkarmarna och träd börjar växa upp ur takpannorna? Att det mer och mer började bli en skog igen? Och trädens rötter spräckte husgrunderna så att inte några spår av fäboden fanns kvar. Det var en vild skog som växte ovanpå det som förut varit hade varit en fäbod. Och jag hade en bild i huvudet hur fäboden hade sett ut innan den ruttnade sönder men tyckte ändå att den såg mycket bättre ut nu när den var mer naturlig…

Det var en symbol för döden. Allting skulle dö och begravas och om ingen tog hand om det glömmas bort. Så obarmhärtig var naturen. Det var inget man kunde blunda för. Och jag hade varit med om mycket värre saker än fäbodar som ruttnat sönder. Saker som ingen levande människa borde få uppleva. För det var så hemskt. Och det var så vidrigt…

När en bagge hade trasslat in sig i elstängslet och strypt sig själv. Att liksom klippa loss det här liket. Det var så vidrigt. Och flugorna hade börjat samlas. Samlas kring liket. De gick in och ut ur baggens mun- och noshålor. Stanken är nog något annat som jag tror att jag aldrig kommer glömma. Så döden var vidrig på så många olika sätt. Den var på många sätt obeskrivbar. Kommer vi till himlen när vi dör? Eller är det som ateisterna tror att det blir alldeles svart?

Jag ville gärna tänka att det fanns något efter att man dör. Min farmor hade cancer och jag kunde inte stå ut med tanken att hon bara skulle sluta existera så där. Jag kunde tänka mig henne som ett moln eller en sjö, men inte att hon försvann bara så där. Det var hon för viktig för. Hon var viktig i mitt liv. Hade alltid varit viktig i mitt liv…

Jag ville inte riktigt gå än. Egentligen hade jag ingen större lust att fortsätta gå eftersom grusvägen steg rätt brant efter den korta stigning jag gått uppför nu. Jag föredrog att bara stå och titta på det som hade varit en fäbod. Och jag tittade in i den i hopp om att se något mänskligt liv. Men såg inget. Jag var ensam. Frågan var; var jag den sista människan på jorden? Och vad skulle man göra då? Det visste jag så klart inte men förmodligen skulle jag inte klara mig särskillt länge eftersom viktiga samhällsfunktioner då skulle sluta fungera. Och jag skulle inte få någon vård, mat eller annat som krävdes för att leva ett fungerande liv…

Men den här promenaden kändes som ett test på hur mycket jag skulle klara av egentligen. Om jag var den sista människan på jorden. Och hittills verkade jag klara mig rätt bra faktiskt. Visst det blev lite ensamt stundtals men det hände ändå tillräckligt mycket för att jag inte skulle tråka ut mig. Jag såg nya platser och upplevde nya saker. Vad jag kunde undra var varför jag såg gamla minnen. Och varför vissa förändrades på det vis de gjorde…

Det var som det var meningen att jag inte skulle vara här. Som att jag, med bara min närvaro, utlöste negativa händelser. Som att fäbodar började ruttna. Och därmed inte längre existerade längre. Var det en symbol för något? Kanske att inget varar för evigt. Det sa sig nästan självt. Och med det i tankarna funderade jag på mig själv. Höll jag också på att ruttna sönder? Jag kände på kroppen. Specifikt efter små hål som var min största farhåga. Men det fanns inget ruttet och inga hål. Allt var som det brukade vara. Vilket var en lättnad men jag kunde fortfarande inte komma över att den där färboden ruttnat sönder så fort. Det var som den aldrig existerat. Och jag funderade över alla fäbodar som fanns i Sverige och dess öde. Och tyckte det var sorgligt. Att ingen brydde sig om dem. Det var som ingen visste att de existerade ens. Men hur skulle de göra det när de inte ens fått höra talas om dem? Och det var ju inte precis lätt att ta sig till dem heller…

De var nog dömda att ruttna sönder. Precis som den här hade gjort. Någon hade ansträngt sig en gång i tiden med att bygga upp de här byggnaderna också slutade det med att de övergavs och ruttnade sönder. Men jag var inte mycket för att bevara det gamla. Att alltid blicka bakåt tyckte jag var destruktivt även om jag förstod att det fanns de som ville leva så…

Jag ville inte leva så. Jag ville leva en författares liv. Vilket innebar att festa sent på nätterna och panikskriva färdigt texter en dag före en deadline. Jag vet inte var jag hade varit om jag inte börjat den här utbildningen. Förmodligen hade jag bott hos mamma bara. Nåja; sådana tankar hade jag tid att tänka andra gånger. Men nu när jag stod där i vägkorsningen med en gammal hästväg som gick upp till det som hade varit en fäbod och en grusväg som steg rätt kraftigt uppför berget snett till höger om mig. Jag kände egentligen inte att jag hade någon ork kvar i benen. Men på något märkligt sätt så kändes det som det heller inte spelade någon roll. Så jag fortsatte följa grusvägen och blev glatt överraskad när jag såg att horisonten började färgas svagt rött när solen gick upp…