Jag fick snö i mun där jag låg i snön. Jag var begravden och försökte jag ta mig ut så sjönk jag bara djupare ner i snön. Jag fick hoppas att det blev lägre snö snart så att jag kunde gå normalt snart…

Jag fick gå rätt länge innan det hände något. Det var som den långsamt försvann. Och ersattes av… något. Det var något hårt under snön. Rent spontant tänkte jag att det var is. Vad annars skulle det vara? Och den trädde mer och mer fram ju längre jag gick…

Det gick spår i snön framför mig. De gick in i en snöstorm som verkade ha pågått länge. Jag visste inte varför men jag fick försöka anpassa mig. Så att jag inte frös ihjäl. Det vore så tråkigt. Jag skulle inte ens ha tagit mig från jobbet i så fall…

Jag hade ingen djupare relation med döden. Jag hade upplevt den några gånger nu men den hade aldrig drabbat mig själv. Och skulle förhoppningsvis inte göra det förrän jag var mycket gammal. Helst hundra eller något liknande…

Vem var det som gjorde dessa spår i snön? Det verkade som det var en person längre fram men han försvann hela tiden i snöstormen. Det var som jag glömt något men kunde inte komma ihåg vad det var. Jag hade sett det här landskapet förut men visste var jag hade sett det. Det var som ett mysterium bara det att det här mysteriet aldrig ville ta slut. Det var som en olöst gåta. Ett bortglömt minne…

Vad var det för minne jag hade glömt bort? Egentligen trodde jag inte på det där att man skulle glömma bort minnen. Visst man skulle förtränga dem men inte glömma bort dem. Så vad var det här för minne jag hade förträngt?

Spåren försvann och kom tillbaka om vartannat. Personen som gjorde dem verkade vara en svartklädd figur längre fram. Han hade någon form av mantel på sig, men jag hann aldrig fram till honom, så att jag kunde se honom tydligt. Till slut försvann han helt i snöstormen och lämnade mig i allt det vita. I allt det snöiga. I allt det kalla. Det var så kallt. Så kallt att man kunde dö…