Det var alltså idag, för över sjuttio år sedan, som befrielsen av förintelselägren Auschwitz-Birkenau ägde rum; det som även har kallats för historiens värsta brott. Jag har själv gått där bland ruinerna av det som en gång i tiden var ett helvete på jorden. Jag har själv sett vad mänskligheten är kapabel till att göra; att närapå utrota all världens judar och andra oliktänkande för sin egen vinnings skull och för nationens bästa. Ett tankesätt som inte är helt främmande för ett parti som idag sitter i Riksdagen och som idag har närmare 20% av väljarnas stöd bakom ryggen. Ett parti som är känt för att svinga med järnrör och ändå få bidrag från det egna partiet.

Jag pratar om ingen mindre än Sverigedemokraterna; ett parti som är känt för sina bruna rötter och nazistiska bakgrund och som gång på gång öppet visat sitt kvinno- och främlingsförakt. Det är ett parti som skapat polariseringar och splittringar i samhället och som helt ändrat om spelreglerna i det politiska landskapet så att det, allt mer, börjat dra åt det blåbruna hållet.

En gång hade jag en mardröm där jag befann mig mitt i ett sådant här läger, mitt under brinnande kriget. Jag befann mig på en öppen markyta och runt omkring fanns sådana där långa hus som judarna befann sig i innan avrättning. Plötsligt hörde jag en siren som började larma precis som om det vore mitt under brinnande kriget och jag började känna en sån där stickande känsla i armar och ben. Plötsligt föll jag ihop i en hög på asfalten och kort därefter så slocknade jag.

Jag har förstått nu så här efteråt att drömmen förmodligen var en produkt av allt jag hade sett och upplevt i förintelselägren. Men jag har även sett det som en varning över det som faktiskt kan hända igen om vi inte tillsammans sätter stopp och vågar säga nej till fascism och rasism.

För egen del så blev jag politiskt aktiv. Frågan är vad resten av svenska folket tänker göra när Sverigedemokraterna tagit makten, infört diktatur och satt alla oliktänkande i fängelse…