Det var många som reagerade olika på beskedet att vi skulle flytta. Vissa hade redan börjat planera för att flytta. De hade redan gett upp möjligheten att fortsätta på skolan och syntes därför inte mer. När de flesta hade flyttat och vi bara var några stycken kvar så var det inte så mycket man kunde göra på skolan. Vår lärare hade plötsligt fullt upp med att sitta ner och prata med de elever som mådde dåligt över flyttbeslutet. Mej inkluderande. Och det var inte det enda vi pratade om; under dessa samtal så tog vi även upp var man kunde tänkas vara någonstans i skrivarprocessen. När det kom till mig själv så hade jag en mängd idéer som jag tänkte sätta i verket. Just då var det nog bara en dock och jag hade skrivit på den länge för hand därför att jag trodde att det skulle bli lättare så. Det blev det inte. Och jag fick ganska snart lära mig att jag skulle skriva synopsis; dels för att få en överblick över berättelsen, dels för att det skulle bli lättare att skriva berättelsen sen…

Sen var det lite annat som behövde pratas om; som vad för karaktärer man hade i berättelsen och vad för relation de hade till varandra. Det fanns mycket att lära sig om skrivandet, om man nu skrev något, det vill säga. Vissa skrev bara ibland och bara det viktigaste, vissa skrev konstant och visste precis vad de skulle skriva. Jag befann mig någonstans där mitt emellan…

Utbildningen förstördes lite grann i och med flyttbeslutet. Det märktes inte mycket, men på mornarna kunde vi få höra hur vi skulle göra för att koncentrera oss på flytten. Till och med lektionerna började handla om dem allt mer och mer. Inte för att det gjorde något, men det var lite jobbigt att inte kunna koncentrera sig på det som man hade sökt utbildningen för, nämligen att skriva.

Efter ett tag märkte jag dock att folk protestera. Det märktes att detta var en konflikt som hade pågått länge. Den hade grott i tystnad ända tills, det ledningen hade kallat det, att det inte hade funnits något val längre. Det fanns inget vi kunde göra för att ändra beslutet, sades det. Vi fick lov att planera i hemlighet, för vi visste att vi hade blivit orättvist behandlade. Vi visste att det gick att göra något åt saken. Men vi kunde inte säga någonting till ledningen eftersom de ville att vi skulle lyda order och flytta till Borlänge…

Så gick dagarna som blev till veckor som blev till månader. Vi hade haft en manifestation på Storgatan i Ludvika som hade hetat Bevara Brunnsvik med en massa musik och tal som hade behandlat flyttbeslutet. Där hade jag varit med; talat och manifesterat. Jag var ännu en nybörjare; en yngel inom skrivarkonsten men försökte så gott jag kunde och efteråt fick jag rungande applåder för mitt framförande. Jag fick bekräftelse på att det jag berättade var viktigt och att det jag berättade gav någonting till de jag berättade för. Därmed gav mitt skrivande en mening som var viktig för lyssnaren. Förhoppningsvis, en dag, även för läsaren. Men just där och och då för lyssnaren. Och jag njöt av bekräftelsen och knöt en massa nya bekantskaper den dagen; bekantskaper som förhoppningsvis skulle räcka till även efter att jag hade slutat på Brunnsvik…

Så klart var verkligheten en annan och den som var i Brunnsvik var både rå och obarmhärtig. Vi fick inte protestera och framförallt inte manifestera. Men det som var gjort var gjort och nu skulle vi tillbaka till att koncentrera oss på flytten. Det talades inte längre om att protestera mot flytten. Inte offentligt i alla fall. I hemlighet fanns det vissa som höll på med skrivelser till instanser och sådana grejer som jag knappt kunde någonting om. Jag försökte hjälpa till på ett hörn, men kunde knappt hänga med i alla formuleringar som skulle till för att det skulle se bra ut, så jag lämnade det till slut till de som kunde sådana grejer. Istället gick månaderna och när vi väl började närma oss årskiftet så verkade allt hopp ute. Det var då vi fick reda på att vi fick bo kvar på skolan om vi ville. Och i och med det så kunde vi ha utbildningen kvar på skolan… också…

Skolan skulle ju fortfarande starta i Borlänge, men det var det ju ingen av oss som tänkte på just då. Vi var så uppe i segerruset och firade med en rejäl manifestation i Ludvikas statshus där jag, denna gång, höll ett lite mindre tal. Sedan blev det fest till sent inpå natten och det blev åtminstone en öl. Jag fick prova något starkare och sprang sedan ett varv runt huset. Sedan gick jag och la mig, något snurrig, men lite berusad…

Dagen därpå och allt var som bortblåst. Jag kunde inte finna samma glädje igen; vi skulle ju fortfarande få stå ut med att bli utskällda. Vad var det som egentligen hade förändrats? Ingenting, egentligen. Men vi hade i alla fall förlängt livslängden på skolan. Och det var allt hopp vi hade i en situation som i övrigt hade tett sig så hopplös…

Dagarna gick och vi började närma oss jullov. Vi skulle nu ta farväl av varandra efter världens längsta hösttermin. När vi skulle komma tillbaka efter jullovet skulle allt vara förrändrat; byggnader skulle ha tömts och det som förut varit en skola med inventarier med hundrasju års historia på sig skulle då inte vara annat än tomma byggnader med inte några historier alls kvar på sig. Det skulle inte vara annat än ruiner; ett skal från en tid som varit och som aldrig mer skulle komma tillbaka…