Även fast jag var trött och även fast det var sent på kvällen så kunde jag minnas den röda himlen vid horisonten. Det var så hypnotiserande att bara ligga och titta på detta vackra skådespel. Det skulle bara vara ett par minuter men det skulle räcka för att jag skulle få ork att göra någonting igen. Min mamma hade alltså kommit och hämtat mig igen. Jag hade för mig att hon hämtat mig förut men nu kändes det ändå som jag skulle flytta tillbaka till Mora igen. Det kändes inte som jag skulle komma tillbaka igen. Inte för tillfället i alla fall…

Den kvällen, kom vi hem, lagom till att det började bli natt. Det var bara att gå och lägga sig för att nästa dag vakna upp och befinna sig på ett nytt ställe. Eller helt nytt var det ju inte, men det var lite nyare än det rum som jag hade i Brunnsvik. Och det var ljusare. Och fräschare…

En av de första grejer jag gjorde när jag kom till Mora var att gå till Arbetsförmedlingen. Jag ville skriva in mig så fort som möjligt även fast det innebar att jag kanske hade en massa ansvar som jag behövde ta. Men jag var beredd att ta det ansvaret bara jag fick ett jobb. Men jag fick inget jobb den här gången heller. Inte heller en skrivarutbildning gav tillräkliga meriter för att få ett jobb. Då krävdes förmodligen en arbetsföredande utbildning eller liknande…

Jag fortsatte ströva omkring. Ibland var jag på Rosa Huset, men oftast visste jag inte vad jag skulle göra. Jag funderade på om jag skulle försöka återuppta körkortet igen, men vågade inte riktigt. Jag ville inte riktigt lämna Brunnsvik än. På ett sätt hade jag ju redan gjort det, men jag försökte följa allt som hände på Brunnsvik genom Facebook. Det var dock inte alls samma sak som att själv befinna sig där och det var svårt att veta hur man skulle leva efter allt man hade varit med om…

Till slut hade jag dock inte längre något val. Jag gick tillbaka till körskolan i förhoppningen om att få körkort. I förhoppningen att, en gång för alla, ta det där körkortet. Jag hade varit så inne i det och jag ville bli klar med det. Men det blev tyvärr ej så. Istället började jag på en arbetsförberedande utbildning på Mora Folkhögskola. Och så var jag, med ens, än en gång insatt i en av Arbetsförmedlingens insatser…

En skola i förfall

Lovet tillbringades på välkänd mark. Det firades hemma i Mora. Jag kunde inte minnas att jag hade varit där något under hösten. I vilket fall var jag där nu och det var lite skönt att tänka på något annat än skrivandet hela tiden…

Min mamma bodde under den här tiden på ett ställe som hette Noret. Det var en liten lägenhet där det knappt fanns plats för mig att bo. Jag hade i alla fall en liten hörna av vardagrummet och varje natt fick jag lov att dra ner persiennerna för att kunna sova. Just det här lovet kunde jag minnas att vi var mycket ute och var till sjön som låg bara en bit därifrån. Jag kunde minnas att det var soligt och kallt. Jag kunde också minnas att det inte gjorde så mycket eftersom det höll mig vaken. Men jag ville tillbaka till Brunnsvik; jag visste att det hade förändrats i grunden och att jag ville vara en del av den förändringen. Så när jullovet väl var över så återvände jag och denna gång var jag än en gång redo att ge mig in i skrivandets värld…

Det första som hade förändrats när jag kom tillbaka efter lovet var att matsalen hade flyttats. Mat åts på enkla papperstallrikar och det verkade som det var ett enskillt företag som hade tagit över matlagning. Det verkade också som det hade varit problem med detta företag och att dessa problem hade inneburit ohyra. Möss och såna otrevligheter. Det verkade dock inte som det var några problem med den saken nu längre då köket hade avsaniterats. Men ändå; det var inte så jättetrevligt precis att höra vad de som hade varit kvar på skolan under jullovet hade fått handskas med medan en själv hade varit borta. Man ville bra gärna sätta dit någon för sådan ansvarlöshet. Men det var inte det viktigaste att koncentrera sig på just då; just då var det viktigaste att vi kom igång med skrivandet igen. Och det var vår lärare jättetydlig med. Sen var frågan var bara vad det var som vi skulle komma igång med igen och den frågan var nog bara individbaserad. Själv började jag känna att det började bli lite mycket med en skola som befann sig i förfall och en farmor som låg insjuknad i cancer. Frågan var hur länge till hon skulle klara sig? Inte länge till skulle det vissa sig för en dag skulle det visa sig att min farmor gått bort och allting jag stod för och allting jag hade gjort för att komma dit där jag var då befann sig i fritt fall. Meddelandet kom en dag när jag befann mig i biblioteket. Först som sms och sen som telefonsamtal. En tid och ett datum. Hon hade till slut somnat in. Och där stod jag i ett bibliotek någonstans i Brunnsvik…

Begravningen var en kort tid efter bortgången. Det höll till i ett kapell i Gnesta och det var alla möjliga släkt och vänner som kom för att sörja farmors bortgång. Men ändå kändes det som jag sörjde mest; jag visste så lite om farmor. Jag hade försökt släktforska men hon hade varit så otydlig och det hade varit svårt att få någonting ur henne. Mest obetydliga detaljer om hur det var när hon var liten. Jag hade velat veta mer. Så mycket mer…

När begravningen var slut så var det inte så mycket annat att göra än att åka hem till sig. Och jag kom tillbaka med en begravning i ryggsäcken. Jag visste inte hur mycket mer jag skulle klara av av utbildningen men jag var beredd på vad som än skulle komma. Och nog fanns det saker att göra än även fast det inte fanns så mycket tid kvar på denna skola; saker att göra och det fanns saker att ta igen även om vi inte gjorde allting på en gång. Men det viktigaste var nog ändå planerandet av resan till Berlin. Det fanns en massa saker att ta reda på som kunde vara bra att veta innan man åkte till Berlin och jag tog på mig att skriva en massa saker som man kunde se där. Vad jag inte tänkte på var att det kanske blev lite för mycket och att jag inte riktigt orkade med mig själv längre; det var som om jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen för att må bra igen. Så en dag fick min mamma lov att hämta mig och sen var det bara att åka hemåt…