”De lämnade vagnen i en ravin övertäckt med presenningen och banade sig uppför sluttningen mellan de stående trädens mörka pålar till platsen där han hade sett en klippavsats, slog sig ner under utsprånget och betraktade de grå regnridåerna som svepte över dalen. Det var mycket kallt. De satt ihopkurade tätt intill varandra med varsin filt över parkasen, och efter ett tag upphörde regnet och det droppade bara i skogen.

När det hade klarnat upp gick de ner till varuvagnen och drog av presenningen och plockade åt sig filtarna och det de skulle behöva för natten. De gick tillbaka uppför sluttningen och redde sitt läger på den torra marken under klipputsprånget, och mannen satt med armarna om pojken och försökte värma honom. Svepta i filtarna såg de det anonyma mörkret komma och sluta sig om dem. Stadens grå skepnad försvann i nattens inbrott som en spökbild och han tände den lilla lampan och ställde den skyddad för vinden. Sedan gick de ut till vägen, och han tog pojken i handen och de begav sig upp på höjden där vägen nådde sitt krön och där de kunde se ut över det mörknande landskapet i söder, stående där i blåsten svepta i filtarna medan de spanade efter eldsken eller ljussken. Det syntes ingenting. Lampan bland klipporna på sluttningen var inte mycket mer än en ljusprick, och efter en stund gick de tillbaka. Allt var för blött för att göra upp eld. De åt sin torftiga måltid och lade sig i sängkläderna med lampan mellan sig. Han hade tagit med sig pojkens bok, men pojken var för trött för sagoläsning. Kan vi låta lampan brinna tills jag somnat? undrade han. Javisst. Så klart kan vi det.”