”I utkanten av staden kom de till en stormarknad. Några gamla bilar på den nedskräpade parkeringen. De lämnade varuvagnen där och gick genom gångarna i butiken som var fulla av bråte. På livsmedelsavdelningen hittade de på botten av bingarna några urgamla gråna bönor och något som såg ut att en gång ha varit aprikoser, för längesedan torkade till skrynkliga avbilder av sig själva. Pojken gick bakom honom. De steg ut genom bakdörren. I den smala passagen bakom butiken stod några kundvagnar, alla svårt rostiga. De gick tillbaka in och letade efter en annan vagn men det fanns ingen. På golvet vid dörren låg två läskautomater som hade välts omkull och brutits upp med bräckjärn. Mynt överallt i askan. Han satte sig och kände med handen inne i de plundrade apparaterna och den andra slöt den sig om en kall plåtcylinder. Han drog långsamt ut handen och satt och såg på en cocacolaburk.

Vad är det där, pappa?

Det är en present. Till dig.

Vad är det?

Här. Sätt dig.

Han lossade remmarna på pojkens ryggsäck och ställde ner den på golvet bakom honom och stack tumnageln under aluminiumringen ovanpå burkens lock och spräckte upp den. Han förde näsan intill det svaga pysandet ur burken och räckte den sedan till pojken.

Drick, sa han.

Pojken tog emot burken. Det fräser, sa han.

Drick.

Pojken såg på pappan och förde sedan upp burken och drack. Han satt och tänkte efter. Det smackar väldigt gott, sa han.

Ja. Det gör det.

Drick du med, pappa.

Jag vill att du ska göra det.

Drick lite själv.

Mannen tog burken och smuttade och lämnade tillbaka den. Drick resten, sa han. Vi sitter bara här en stund.

Det är för att jag aldrig kommer att få dricka sånt här nån mer gång, eller hur?

Aldrig är en lång tid.

Okej, sa pojken.”

”Häckarna utmed vägen hade gett vika för svarta björnbärssnår. Inga spår av liv. Han lät pojken stå på vägen med revolvern medan han själv steg uppför en gammal kalkstenstrappa och gick längs mangårdshuset, medan han skuggade ögonen och kikade in genom fönstren. Han steg in genom köksdörren. Skräp på golvet, gamla tidningar. Porslin i ett vitrinskåp, koppar som hängde på sina krokar. Han gick genom gången och stannade upp i dörren till vardagsrummet. Det stod en tramporgel i ett hörn. En teveapparat. Billiga stoppade möbler och en gammal snickrad chiffonjégarderob av körsbärsträ. Han steg upp till andra våningen och gick genom rummen. Allt var täckt av aska. Ett barnrum med en kramhund som satt på fönsterbrädan och tittade ut på trädgården. Han letade igenom garderoberna. Han rev upp sängkläderna och fick fram två fina yllefiltar och gick nedför trappan igen. I skafferiet fanns tre burkar med heminlagda tomater. Han blåste dammet från locken och granskade burkarna. Någon före honom hade inte litat på dem, och när det kom till kritan gjorde inte han det heller, så han gick ut med filtarna över axeln och de begav sig av på vägen igen.”

”Och drömmarna var så färgrika. Hur skulle annars döden locka? När man vaknade i den kalla gryningen förvandlades allt till aska omedelbart. Likt vissa forntida fresker som legat begravda i sekler när de plötsligt blottades för dagsljuset.

Vädret och kylan lättade och det kom till slut in i den breda låglandsdalen där åkergränserna fortfarande var synliga men allt var dött ner till rötterna i de ofruktbara fälten. De traskade vidare på asfalten. Höga hus med fasader av fjällpanel. Maskinvalsade plåttak. En stocklada på ett fält med reklam i urblekta tre meter stora bokstäver över det lutande taket. Besök Rock City.”

”Den korniga luften. Man blev aldrig av med smaken av den i munnen. De stod i regnet som kreatur på en bondgård. Sedan gick de vidare med presenningen över sig i det ihållande duggregnet. Deras fötter var våta och kalla och skorna skulle snart vara fördärvade. På sluttningarna låg gamla grödor vissna och tillplattade. De döda träden på åskrönet stod nakna och svarta i regnet.”

”Högst uppe på backkrönet gick vägen i en sväng vid en parkeringsficka. En gammal stig förde ner genom skogen. De gick ut och satte sig på en bänk och tittade ut över dalen där marken böljade bortåt in i det gryniga diset. En sjö där nere. Kall och grå och tung i landskapets rensopade skål.

Pappa, vad är det där?

Det är en damm

Vad är den till för?

Det var den som bildade sjön. Innan de byggde dammen fanns det bara en flod där nere. Dammen använde vattnet som rann genom den för att snurra stora propellerhjul som kallades turbiner och skulle producera elektricitet.

För att tända lampor.

Ja. För att tända lampor.

Kan vi gå ner dit och titta på den?

Jag tycker det är för långt dit.

Kommer dammen att finnas där länge?

Jag tror det. Den är byggd av betong. Den kommer säkert finnas där i hundratals år. Tusentals, rentav.

Tror du det finns fisk i sjön?

Nej. Det finns ingenting i sjön.”