”Han vaknade före gryningen och såg hur dagen randades. Långsamt och halvgenomskinligt. Medan pojken sov steg han upp, tog på sig skorna och gick svept i sin filt ut mellan träden. Han tog sig ner i en klippskreva och kurade där och hostade, och han hostade länge. Sedan stod han bara kvar på knä i askan. Han lyfte ansiktet mot den bleknande himlen. Finns du där? viskade han. Ska jag äntligen få se dig? Har du en hals så att jag kan strypa dig? Förbanne dig evinnerligen har du en själ? O Gud, viskade han. O Gud.”