”Pojken vaknade på natten och jämrade sig och mannen höll om honom. Ssch, sa han. Ssch. Det är lugnt.

Jag drömde en mardröm.

Ja, jag vet det.

Ska jag berätta vad det var?

Om du vill.

Jag hade en pingvin som man skruvade upp och så vaggade den omkring och viftade med fenorna. Och vi var i det där huset som vi brukade bo i och den kom runt hörnet fast ingen hade skruvat upp den och det var väldigt hemskt.

Okej.

Det var mycket hemskare i drömmen.

Jag vet. Drömmar kan vara väldigt hemska.

Varför drömde jag så där hemskt?

Det vet jag inte. Men nu är det ingen fara. Jag ska lägga mer ved på elden. Somna om nu.

Pojken svarade inte. Sedan sa han: Uppdragsnyckeln vred sig inte.

Det tog ytterligare fyra dagar att komma ner från snön, och till och med efter det låg det snöfläckar i en del vägkrökar och vägen var svart och våt av smältvattnet uppifrån. De kom ut längs kanten av en djup klyfta och långt nere i mörkret rann en flod. De stod och lyssnade.

Höga klippor på andra sidan kanjonen med smala svarta träd fastklamrade vid branterna. Ljudet från floden tystnade. Sedan återkom det. En kall vind blåste upp från terrängen där nere. De behövde hela dagen för att nå fram till floden.”

”Fortfarande kom de till träd som låg över vägen så att de måste lasta ur vagnen och bära allt över stammarna och sedan lasta i allt igen på andra sidan. Pojken hittade leksaker som han hade glömt bort. Han behöll en gul lastbil framme och de fortsatte med den liggande ovanpå presenningen.

De slog läger på en markhylla på andra sidan om en tillfrusen bergsbäck. Vinden hade blåst bort askan från isen och den var svart och bäcken såg ut som en basaltstig som vindlade sig genom skogen. De samlade ihop ved från sluttningens norrsida där den inte var så våt, välte omkull hela träd och släpade dem till lägret. De fick fart på elden och spände upp sin presenning och hängde sina våta kläder på stänger för att ånga och stinka och de satt nakna svepta i filtarna medan mannen höll pojkens fötter mot sin mage för att värma dem.”

”Luften blev tunn och han tänkte att toppen inte kunde vara långt avlägsen. Kanske i morgon. I morgon kom och gick. Det snöade inte mer med snön låg femton centimeter djup på vägen och det var ansträngande att skjuta vagnen uppför backarna. Han tänkte att de kanske skulle bli tvungna att lämna den. Hur mycket orkade de bära? Han stod och tittade ut över de kala sluttningarna. Askan föll på snön tills den var nästans svart.

Vid varje sväng såg det ut som om passet låg precis framför och sedan en kväll stannade han och såg sig omkring åt alla håll och kände igen det. Han knäppte upp parkasen i halsen och fällde ner kapuschongen och stod och lyssnade. Vinden i de döda svarta grandungarna. Den tomma parkeringen vid utsiktsplatsen. Pojken stod bredvid honom. På samma plats där han en gång en vinter för längesedan hade stått med sin egen far. Vad är det, pappa? frågade pojken. Det är passet. Här är det.

På morgonen fortsatte de. Det var mycket kallt. Fram mot eftermiddagen började det snöa igen och de slog läger tidigt och kröp in under presenningen som vindskydd och såg snön falla i elden. På morgonen låg det flera centimeter nysnö på marken men snöfallet hade upphört och det var så tyst att de nästan kunde höra sina hjärtslag. Han lade ved på glöden och fläktade liv i elden och pulsade ut genom drivorna för att gräva fram vagnen. Han letade igenom burkarna och gick tillbaka och de satt vid elden och åt sina sista kex och en burk korv. I en ficka i ryggsäcken hade han hittat ett sista halvt paket kakao och han lagade till choklad åt pojken och hällde sedan hett vatten i sin egen mugg och satt och blåste på muggkanten.

Du lovade att inte göra så där, sa pojken.

Vilket då?

Du vet vad jag menar.

Han hällde tillbaka det heta vattnet i kastrullen och tog pojkens mugg och hällde lite av chokladen i sin egen och räckte sedan tillbaka pojkens.

Jag måste hålla ögonen på dig hela tiden, sa pojken.

Ja, jag vet det.

Om man bryter små löften kommer man att bryta stora också. Det har du själv sagt.

Ja, jag vet det. Men jag ska inte göra det.

Hela dagen pulsade de nedför vattendelarens sydsluttning. I de djupaste drivorna gick det inte alls att skjuta på vagnen så han måste dra den efter sig med ena handen medan han banade upp en väg. Var som helst utom uppe i bergen kunde de ha hittat något att använda som släde. En gammal plåtskylt eller en skiva takplåt. Säckväven om fötterna var genomblöt och de frös hela dagen. Han stödde sig på vagnen för att hämta andan medan pojken väntade. Det hördes en skarp smäll någonstans i bergen. Sedan en till. Det är bara träd som faller, sa mannen. Det är ingen fara. Pojken tittade på de döda träden vid vägkanten. Det är ingen fara, sa mannen. Alla träd i världen kommer falla omkull förr eller senare. Fast inte på oss.

Hur kan du vet det?

Därför att jag helt enkelt vet det.”