”En dröm jag hade var i underjorden. Jag befann mig i något som liknade laboratoriemiljö; väggarna var av stål och det fanns gångar lite här och var. Platsen vi kom ifrån var lagt i mörker. Det gick inte att se tillbaka. Framför oss gick en stor trappa till en högtidligt höga trädörrar och ovanför den stod det ”DÖDEN”. Vi trodde det var ett skämt; en tjej, jag och en kille. Men när tjejen gick fram för att se efter vad som fanns bakom den så blev vi riktigt skrämda.
Landskapet som öppnade sig för oss var fullt av gräs och även bergen långt där borta ända till horisonten var täckta av gräs. Det var oväder på gång och molnen var mörka. Det började blixtra i dem och det kändes plötsligt som vi alla dog på samma gång när benen vek sig under oss. Hjärtat slutade slå.
(En fortsättning)
Han hade vandrat i detta gräsbeklädda land bra länge. Men när han kommit bakom bergen kom han plötsligt till en ruin som var alldeles överbevuxen av klängväxter. Där på ett stenbord låg en bok som han fick lov att rycka loss eftersom den fastnat av bara åldern. Den var dock tom på text. Istället fanns blodsdroppar lite här och var i den. Det var en dödens bok.
I ån bredvid honom rann det luft. Hoppade man i den skulle man komma till upp och ner- vända världen. Men det var inget han skulle våga. Men han kanske skulle bli tvungen en dag.
Han la sig på en av stensofforna och började plötsligt slummra till. Han fick bilder framför sig av moln. Plötsligt hörde han blixtar mullra ovanför sig och plötsligt kändes det som han låg på moln.
När han tittade under sig så var allt vitt. Han tittade till vänster om sig och såg en stor guldport. Men även den hade det börjat växa mossa på. Han gick genom den gnisslande porten.”

”Där var skogen betydligt mer tätvuxen. Jag kunde se det då skogen till vänster om mig sakta men säkert blivit allt mer tätvuxen den också. Och det var inte bara här utan den hade följt efter mig för ett bra tag nu till vänster om mig. Jag visste inte riktigt var det hade börjat men jag hade för mig att det var precis efter att jag lämnat den övergivna fäboden. Och jag hade också för mig att jag hade sett något som jag hade känt mycket igen på vägen. Vad det var kom jag inte ihåg. Och inte heller kom jag ihåg varför det skulle va viktigt. Men det var en plats som hade med den här skogen att göra. En plats som var lika karg och ogästvänlig som den här skogen hade blivit på grund av alldeles för lång vanskötsel av granskogen som hade lett till att den vuxit sig alldeles för tät för att kunna överleva. Inget solljus nådde in i den och inte heller något vatten. Skulle man försöka att ta sig in i den skulle man lätt kunna dra upp de torra granplantorna med rötterna då marken mest bestod av näringsfattig sand. Och kanske det också var en anledning till att något hade så svårt att växa här i över huvud taget, men jag var inte här för att studera skog. Jag var här för att den där mannen hade sagt åt mig att vara här och jag började känna mig väldigt ensam nu…

Jag hade precis gått in i den del av vägen som gick in i berget när solen plötsligt gick upp på horisonten. Det gick väldigt fort och jag var inte beredd på den värme som den skulle ge ifrån sig. Det blev väldigt varmt väldigt fort. För att jag skulle klara mig nu skulle jag behöva spara på krafterna så mycket som jag kunde och det var mycket svårt när solen stekte på sin höga plats på himlen. Jag fick helt enkelt bara gå långsamt. Också kom jag, steg för steg, till änden av den tätbevuxna skogen. Jag kom till en ändhållplats…”

”Vi kan inte stanna, sa han. Det blir kallare för varje dag. Och vattenfallet är en sevärdhet. Det var det för oss och det kommer det att vara för andra och vi kan inte veta vilka de är och kan inte höra dem komma. Det är inte säkert här.

Vi kan ju stanna en dag till.

Det är inte säkert.

Jamen vi kunde kanske hitta nåt annat ställe vid floden.

Vi måste hålla oss i rörelse. Vi måste fortsätta mot söder.

Rinner inte floden mot söder?

Nej. Det gör den inte.

Kan jag se den på kartan?

Ja. Jag ska hämta den.

Den söndervikta kartan från en mack hade en gång varit ihoptejpad men nu var den bara ett antal separat blad med siffror skrivna med krita i hörnen för att visa hur de hörde ihop. Han bläddrade igenom de sladdriga bladen och bredde ut dem som omfattade området där de befann sig.

Vi ska gå över en bro här. Det ser ut att vara tolv tretton kilometer dit. Det här är floden. Den rinner mot öster. Vi följer vägen här längs den östra bergssluttningen. Det här är våra vägar, de svarta linjerna på kartan. De delstatliga vägarna.

Varför kallas de delstatliga vägar?

Därför att de tillhörde delstaterna. Det som en gång hette delstater.

Men det finns inga delstater mer?

Nej.

Vad hände med dem?

Det vet jag inte så noga. En bra fråga.

Men vägarna finns kvar.

Ja. Ett tag till.

Hur länge till?

Det vet jag inte. Kanske ett bra tag till. Det finns inget som sliter på dem så de borde hålla ett tag.

Men det kör inga bilar på dem.

Nej.

Okej.

Är du beredd?

Pojken nickade. Han torkade näsan på ärmen och krängde på sig sin lilla ryggsäck och mannen stoppade undan kartbitarna och reste sig och pojken följde efter honom ut genom det grå pålverket av träd till vägen.”

Jag har en dagboksartikel som beskriver hur man fångar Jaget i evigheten. Vilket man verkligen kan säga att jag gjorde. Hur länge blev det nu? Sex år. I sex år har mitt Jag varit fångat i evigheten. I detta fall står väl evigheten för något annat. Jag tänkte väl att det skulle vara något form av avslut. Ett hej då till mitt forna jag. Men jag fortsatte att leva på som jag brukade göra. På mitt gamla sätt…

På sex år hinner det ju hända så himla mycket saker. Saker som jag inte riktigt skrivit om. Saker som påverkat mig på ett eller annat sätt. Men egentligen är inte det de viktiga. Det viktiga är vad jag gör med Jaget i allt det här. Jag hade en identitet som jag hade byggt upp under min tid i Brunnsvik. Jag hade ett liv. Jag har ett typ av liv just nu. Men måste samla och rangordna alla texter. Texter som jag inte har skrivit än…

”Jag har nog antagligen blivit avtrubbad eftersom jag inte blir lika skrämd längre av det jag brukade bli skrämd av. Min mörkerräddsla har exempelvis försvunnit. Och med den de lite hemskare drömmarna. Jag tror inte längre på att någon skulle komma och mörda mig helt slumpmässigt. Samhället är inte sådant. Däremot är jag mer rädd för fattigdomen i sig. Att man eventuellt inte skulle kunna ha råd med egen sjukvård och att det eventuellt skulle kunna leda till ens egen död. Det är en fruktansvärd tanke! Men likväl sann.
Så jag räds inte döden eller vad som händer efter den. Jag låtsas bara hur det skulle kunna tänkas vara i dessa dödsvärldar. Försöker göra dem så realistiska som möjligt. Det känns ju inte så svårt när man tänker på hur stelt och enformigt gudstron är. Det svåra är nog snarare att försöka förstå sig på de som tror på gud. Men det känns ju som det är grupptrycket i dessa sammanhang… tyvärr! Och jag förstår varför inte mamma blev kristen. Till vilken nytta skulle tron ha mer än att den eventuellt lindrar en sorg efter en död.
Man ska inte säga att man tror något man inte tror. Men det kanske bringar stålar, det kanske bringar populäritet och en själv kanske kan leva loppan. Ja man kan leva loppan, men samtidigt glöms ju allt annat bort om tankeverksamheten ska ägnas åt en tjock bok med en orealistisk fantasivärld.
De säger ju att det ska vara fritt att tro vad man vill. Och vissa gånger är det tillåtet. Vissa gånger bara överdrivet. Dessutom ett sätt att se ner på de lägre samhällsklasserna. För när man väl ställer sig där på golvet och börjar be med en massa andra tokar i någon sekt så bryter man ju kontakten med verkligheten. Och det kan gå riktigt illa. Det har vi ju erfarenheter ifrån.”