”Han hade kommit ut i en brunbränd öken. Det fanns ingen himmel, inga träd, inget vatten men han kunde ändå andas. Det verkade va som att livet alldeles nyss hade släppt taget om denna Jord.
Luften var unken och stank förfärligt illa! Men han vandrade nerför sluttningen mot öknen. Bakom sig lämnade han den den svarta avgrunden han kom ifrån och som han aldrig riktigt skulle förstå sig på.
Det var som bruna jordhögar som blockerade hans väg fram. Innuti dem kunde han känna komplicerade rotsystem som torkat ut.
Marken han gick på kunde inte riktigt kallas mark. Det var luftig jord som man sjönk ner långt innan man kunde få något fotfäste överhuvudtaget. Han var rädd för att förlora fotfästet och sjunka ner i denna bottenlösa jord för alltid. Men han gick sakta och säkert. Han gjorde inget förhastat på en sådan läskig planet. Han tittade bara rakt fram och andades så lungt han bara kunde.
Till slut blev kullarna så små att han kunde se över dem. Och där kunde han även skymta horisonten som verkade vara oändligt långt bort. Han kunde även skymta ett hav som var fullkomligt svart. Ju närmre han kom det, desto mer fick han syn på det märkliga guppandet i det svarta vattnet som aldrig verkade vilja ta slut. Han kände på vattnet med en hand, men han kunde inte känna någonting! Han försökte igen. Denna gång smällde han till det märkliga vattnet. Det flög iväg… men gav varken ljud eller känsla av sig. Det var som att vattnet var på låtsas, ändå var det där, rakt framför hans ögon, och gungade konstant upp och ner. Det såg ut som ett stormig hav i sitt abslout stormigaste stund. Men han kunde ändå inte känna av det. Han var lika ovis som alltid om vad det kunde va. Men han klev ändå ner i det för att prova på och se vad man kunde göra med det.
Det lutade ständigt ner mot djupet. Han hade inte vågat gå ner särskillt; marken var för ostadig och djupet för ovist. Han stannade kvar nära den så kallade stranden. Det varkade va natt på denna planet. Det fanns inte alls särskillt många stjärnor, vilket oroade honom en hel del.”