”Det var en träport. En stor träport. Som gick upp i taket om nu ett sådant fanns där uppe. Men visst fanns det; bara för att jag inte kunde se det behövde det ju inte betydda att det fanns där. Och ovanför porten en gammal träskylt med orden ”Dödens land” fastsvetsat. Jag visste inte riktigt vad det betydde men antog att det var mer litterärt än bokstavligt. Och det var det de stod…

Sen hade vi en trappa av trä som gick upp till portalen. En trappa med många steg. Hur skulle jag orka gå upp för den? Om jag skulle orka gå upp för den. Jag kanske inte skulle orka gå upp för den. Men då skulle jag få lov att bestämma mig; om jag skulle va kvar i mörkret eller om jag skulle gå och utforska det nya landskapet. Jag gick och utforskade det nya landskapet. Genom att gå upp för de höga trapporna, öppna de tröga dörrarna och kliva ut på det nya landskapet…

Nästan på en gång blixtrade det till. Det blev ljust och jag kunde inte se någonting. Så pass ljust att det kändes som det skulle bränna bort hornhinnan på mina ögon. Var det så här det kändes att dö? Det hade varit som en smäll. Men så kom landskapet tillbaka igen. Det gröna landskapet. Som var gjort av gräs…

Landskapet var gjort av gräs. Det var så stort att det inte gick att se änden på det. Eller det var så jag trodde i alla fall. För jag kunde inte se änden på det. Och det gick till några kullar som gick i vågor. De gick i vågor. Och det var så märkligt. Men det var gjort av gräs. Allting. Och det var så märkligt. Att det var gjort av gräs. Grönt kortklippt gräs. Var det. Var vad det var. Och det var så märkligt…

Var skulle jag gå nu när jag hade lämnat underjorden? Jag tänkte att dörren bakom mig skulle vara kvar där men där var bara luft. Och det var mulet. Nästan så att det skulle regna men det ville aldrig det. Istället var det torrt i luften. På marken. Men det måste finnas något mer. Det var svårt att hitta något mer. Men jag började gå så fick jag se sen vad jag hittade…

Hittade i detta identitetslösa landskap. Var det så man kunde kalla det? Eller var det bara väldigt tomt? Tomt och ödsligt. Det enda som växte här var gräs. Grönt gräs. Mörkrgrönt gräs. Gräs i alla dess former. Och det var skönt att vila ögonen på. Men så, plötsligt, kom jag till en å. Utan vatten. Det var lite märkligt för det såg ut att inte rinna någonting. Det såg ut att vara ingenting i den. För när jag tittade ner i den så tittade jag på en annan himmel. En annan himmel. Och det var ett annat land. Som var upp och ner. Och det landet var full av svart rök som guppade upp och ner i luften. Så jag följde det här svarta; följde det och jag följde det rätt länge. För att komma längre in i det gröna. Som inte ville lämna mig. Det ville inte lämna mig. Det var överallt runt omkring mig. Och det täckte hela landskapet. När skulle jag komma fram? Vad skulle jag komma fram? Hur skulle jag komma fram?”

”24/6-13 00:17
Har precis varit på besök hos Yvonne i Kättboåsens fäbod.

24/6-2013
Jag visste ju inte om Micke kunde tänkas ha något arbete åt mig. Och han ville ofta att jag var beredd på att arbeta när man minst anade det. Det kunde komma så plötsligt att jag bara hängde med och gjorde det jobb jag blev tillsagd att göra, för att senare fortsätta som i rutin med alla andra vardagssysslor. Det gällde att hänga med, men dessa somrar var förvånansvärt lugna ändå. Lite för lugna, tyckte jag. Det brukade jämt vara så livat på andra fäbodar med djur som jämt låter och människor som ständigt arbetar.
Men denna fäbod var ett semesterparadis. På andra sidan skogen, närmast grusvägen, bodde ett par som jag ofta blev fundersam över eftersom de ofta drack sig berusade och gjorde konstiga saker som att sätta igång snöskotern som stod på deras gräsmatta mitt i sommarn och gasa på för fullt eller när någon av dem gick ut i skogen för att skjuta med sitt gevär. De kunde vara väldigt märkliga, men Micke brukade vara dit och hälsa på och en gång tog han med Linus och mig. Nog för att det är snällt att hälsa på grannar, men jag kände stor motvilja att hälsa på grannar som förstörde stämningen på fäboden. En stämning som vi var ensamma med att bygga upp där.

26/6-2013
Idag regnar det. Igår var vi och badade på morgonen. Vi var ner till Bonäs båthamn. Där blåste vi upp en badboll och gummiringen. Men när pumpen gick sönder fick vi lov att blåsa med munnen och då gick det betydligt snabbare.
Linus sprang ut på bryggan och hoppade i vattnet medan jag blåste upp gummiringen. Men han tappade badbollen som han haft med sig ut och badbollen började åka iväg längre och längre ut i vattnet. Då tog jag mod till mig och sprang ut i vattnet tills hela jag var nere i det iskalla vattnet. Jag simmade på så fort jag kunde, men det kändes lönlöst till en början.
När jag hade simmat ett tag så började det göra ont i lungorna. Då fick jag lov att simma lugnare. Men nu var jag så pass långt ut att jag fick lov hålla takten så att jag inte skulle komma för långt ut eller sjunka ner till botten av sjön av utmattning.
Till slut fick jag tag i den, efter en stund som kändes som en evighet. Nu använde jag badbollen genom att lägga mig på den och simma med benen. På det sättet kunde jag vila resten av kroppen. Det gick oerhört segt att komma frammåt, jag var länge rädd att jag inte skulle orka och skulle åka iväg längre ut på sjön. Det tog sin lilla tid att komma iland den sträckan det hade tagit för mig att komma till bollen.
När jag var iland så vilade jag mest. Linus hade tagit över inblåsningen av gummiringen när jag hade simmat iväg, så nu var det min tur att blåsa. Linus for ut och badade igen.
Han kallade mig ”hjälte” som hade räddat badbollen.
Det tog sin lilla tid att blåsa luft i gummiringen. Den var ju så otroligt STOR! Men efter ett tag blev jag i alla fall någorlunda klar. Vi provade den men den kändes ändå inte riktigt helt färdig. Jag badade i alla fall av mig lite grann. Det var fortfarande för kallt för att bada… egentligen. Men Linus struntade i det. Han badade ändå!
Vi blåste i lite till. Men vi la oss och vilade lite innan vi skulle iväg och bada igen. Vi la oss och sola. Vi nämnde vitsar för varann och hade det roligt en stund. Efter det for vi ut med gummibåten.
Linus var kapten för lyxkryssaren Gummiringen. Han var både kapten och motor och var fullständigt miljövänlig. Jag var passageraren men hade det lite blöt vid midjan då hela midjan låg under vatten! Jag hade det i alla fall trevligt och pratade om alla båtturer jag hade åkt med min pappa och Linus berättade om sin första och enda tur han åkt på en Kryssning. Det var trevligt och vi planerade för framtida resor vi skulle ha tillsammans.
Efter lyxturen rullade jag av gummiringen och tog mig ett dopp. Vi hoppade båda två i vattnet från bryggan flera gånger om innan vi beslutade för att fara hem med våra cyklar hem.
…
Väl hemma så var det mat på gång.

28/6
Det kändes som jag såg Maria i Mora idag, på busstationen. Jag har en föraning om att hon såg mig, men jag är osäker på om det var hon. Hon var så lättklädd, såg ut som vilken tjej som helst. Det såg ut som hon tittade och kände igen mig när hon gick iväg. Jag önskar vi kunde ses igen. Det gör så ont att leva med känslan att det aldrig blev något mer. Jag måste tänka att det kan bli mer. Men jag förstår inte hur jag ska bli possitiv igen. Det är ju hon som bestämmer…
”Vad ser hon för fel på mig?” brukar jag tänka. Jag har så länge försökt klura ut varför vi inte kunnat vara tillsammans. Jag hade ju skickat ett meddelande till henne via Facebook och det ända svar jag hade fått var ”Jag tror inte jag kan hjälpa dig.” Jag hade ju inte ens bett om hjälp! Eller hade ja? Det kan ju bli så felformulerat i text. Jag saknar henne…
Om det var hon som jag såg vid busstationen idag verkade det va som hon märkte av mig. Men jag tittade inte någon gång; vågade inte titta någon gång åt hennes håll. Därför vet jag inte om det var hon. Allt jag vet om henne är den korta konversation jag hade med henne över Facebook. Hon kan ha trott att jag hade psykiska problem, eller att avståndet särade på oss för mycket. Jag har ingen anning om vad jag ska göra och känner mig hopplös om att få tag i henne. Vilken tjej i HELA världen skulle kunna ersätta henne? Hennes leende? Det bruna håret? Det fräkniga ansiktet? När vi dansade den sista gången under skolavslutningen i nian? Hon såg ju så glad ut! Sedan försvann hon, och det gjorde jag också… Kvar lämnar jag ännu en tomhet i bakhuvet. Jag är kvar på ensam mark. Kommer det bli Jag för evigt?”

”Jag borde gå ur min bubbla. Tänkte ingen männsiska någonsin. Ska jag gå tillbaka flera månader eller flera veckor? I tiden? Skriva om tråkiga saker som händer i vardagen? Jag är inte sådan. Men jag är sådan som är komplicerad…”