”Den närmaste tiden var märklig. Jag föll men ändå var jag kvar i något slags flytande. Var det vatten? Det kändes som vatten. Och jag kunde inte andas. Jag behövde andas. Så jag lyfte huvudet ovanför vattenytan så att iskall luft kunde åka ner i mina lungor. Också mitt ansikte blev kallt, men det brydde jag mig inte om nu. Det enda jag brydde mig om var jag var någonstans…

Det var så eländigt. Mina kläder var så tunga. Hur skulle jag orka resa mig nu? Men jag fick lov att orka. Orka resa mig upp ur vad det nu var för vatten jag hade hamnat i…

Ja… vad var det för vatten jag hade hamnat i? När jag hade tagit mig över kanten och på kullerstensgatan så kunde jag se att det var en fontän. Och på fontänen fanns en staty på en ängel och en drake. Vad betydde det här? Tänkte jag. Men egentligen betydde det ingenting. Ängeln hade redan dödat draken. Så jag kunde inte göra någonting. Men jag ville göra någonting. Jag ville inte att draken skulle vara död. Jag ville att den skulle leva. Och jag fick min önskan uppfullen…

Statyerna hade fått liv. Det gnisslade när de rörde på sig. Rörde sig också draken från ängeln så att spjutet åkte ur munnen och landade på kullerstensgatan någonstans. Sedan dödade draken ängeln. Rev av den dess båda vingar så att den aldrig kunde flyga igen. Det var först när ängeln inte levde längre som den vände sig mot mig. Vad skulle den göra nu? Men den gjorde ingenting. Istället lät den mig kliva upp på dess rygg. Och sedan flög vi…”