”De drog vagnen genom skogen fram till den gamla vägen och lämnade den där och skyndade söderut på vägen hetsade av det fallande mörkret. Pojken snubblade ha var så trött och mannen lyfte upp honom på axlarna och de fortsatte. När de slutligen kom till bron var det knappt något ljus kvar alls. Han ställde ner pojken och tillsammans trevade de sig nedför strandbanken. Under bron tog han fram sin tändare och tände den och lyste över marken med den flackande lågan. Sand och grus uppsköljt från floden. Han ställde ner ryggsäcken och stoppade undan tändaren och fattade pojken om axlarna. Han kunde nätt och jämt urskilja honom i mörkret. Jag vill att du väntar här, sa han. Jag ska hämta ved. Vi måste göra upp eld.

Jag är rädd.

Jag vet det. Men jag kommer att vara bara en liten bit härifrån så jag hör dig om du blir rädd och ropar på mig och då kommer jag genast.

Jag är väldigt rädd.

Ju förr jag ger mig av desto förr kommer jag tillbaka och så gör vi upp eld och sen är du inte rädd mer. Lägg dig inte. Om du lägger dig somnar du och sen om jag ropar på dig kommer du inte att svara och så kan jag inte hitta dig. Förstår du?

Pojken svarade inte. Mannen var nära att tappa tålamodet med pojken och sedan gick det upp för honom att han skakade på huvudet i mörkret. Okej, sa han. Okej.”