”Jag borde väl egentligen skriva om drömmen men vet inte vilken ingång jag ska ha till den nu. Om inte jag skriver en väldigt massa många ingångar det vill säga. Men jag måste välja nån gång och jag väljer att inte skriva. För att jag trott att det ska hjälpa. För att jag trott att det varit viktigt. Men inget viktigare än skrivande. Skriver man inte finns man inte. Och ingen kommer någonsin få höra den fantastiskt fina berättelse som man har i huvudet…”

”Jag kan ju alltid tänka på det teatraliska. Tänkte jag. Var det inte det som Beata höll på med? Eller i alla fall tyckte hon om att klä ut sig. Så vad jag tänkte var att jag också ville klä ut mig. Och därför satte på mig någon slags konstälskande identitet som egentligen inte var jag. Eller var det de? Egentligen finns det inget svar på den frågan. Men jag har drömt så konstigt sen den gången. Och jag har tänkt att om jag skriver ner den där drömmen så kanske jag blir av med den…”

”Jag har ju varit i Auschwitz. Jag har ju varit där. Men det jag mötte var bara öde hus och gröna skogar. Askan var nedgrävd. Den låg under oss alla. I vårt undermedvna…
Det skulle följa efter mig. Genom skogar och genom fjäll. Skräcken. För döden. Var främmande. När jag var i naturen…
I naturen. Fann jag precis det. Jag ville ha…”

”Lusten och längtan. Bort från något destruktivt mörkt…
Var det de jag kände när jag bodde i Brunnsvik?
När jag bodde i internat
Var allt så annorlunda…”