”Jag har diskuterat lite möjligheten att ha fest här hemma. I så fall skulle jag vilja bjuda hem så många som möjligt. Kanske några från Ung Vänster Nyköping. Jag tänker också på hur det är Vänsterpartiets lokaler och tänker på gemenskaphetslokalen här. Men det är ju inget ställe vi behöver vara på. Jag tänker bara att jag vill bjuda så många som möjligt hit. Jag tänker också att jag vill förrändra mitt hem så att det anpassas efter de personer jag träffat. Men kanske jag måste tänka på mig själv också på något sätt. När allt lugnat ner sig, men jag kan inte lugna ner mig när jag drömmer om Arboga, Mariefred, Åmål. Jag måste komma bort från mitt hem. I det undermedvetna. Genom konstverk. Och musik. Det är verkligen flytande. Så du behöver inte vara rädd för att jag inte ska tycka om det du ska tycka om. Men jag kanske kan verka lite märkligt flummig när jag pratar om de undermedvetna landskapen…”

”Konstverken. Jag måste skriva om konstverken. De märkliga konstverken. De inte så märkliga konstverken för konstverk är mest konstiga. Oförklarliga. Och ibland finns ett budskap som man inte förstår. Man får lov att tänka utanför sitt vanliga tänkande. Ett sätt att tänka är att den tätbevuxna skogen är ett konstverk. Som jag såg på en av de konstutställningar jag var på i Brunnsvik. Men det måste ha funnits något mer. Förutom alla fester. Så fanns det en vardag som inte alltid var så glamourös. Och det fanns en del saker som lämnade trauman efter sig…

Ett sådant minne var hemma i någons rum. Som gick skrivarkursen som mig. Men han hade det svårt och låg efter med räkningarna. Hade stökigt och spelade mest hela dagarna. Men en gång fick jag vara med om något som påminde om en mardröm. En mardröm om självmord. Han bad om att ta sitt liv. Jag förstod inte vad han sa. Ingen av oss som befann oss i rummet förstod vad han sa. Hans släkting som satt med honom på soffan bad honom att lugna ner sig. Men det var en stund där som jag inte vågade röra på mig. Men när han hade lugnat ner sig kunde jag röra på mig. Då förstod jag att jag inte upplevt de värsta trauman än…

Konsten är ett sätt att hantera trauman. Den är att sätt att bryta regler och tänka på nya sätt. Men härnäst kommer det komma fyrkantiga rum. Fyrkantiga vita rum. Utanför ett ritat fönster syns en målad värld. Med allt som ett samhälle består av. Men själva rummet är ett klassrum som jag varit i för länge sen. I högstadiet. Men där fanns också de trånga korridorerna med metallskåpen. Någonstans finns ett klassrum med väggar av papper. Och när man tar sönder pappret kommer man ut till den målade världen…

Jag tror att ett konstverk skulle föreställa den tätbevuxna skogen. Den skulle i så fall beskriva en värld som den inte förstod. Eftersom konsten ska vara ifrågasättande och konstig. Lite konstig i alla fall. Om man inte vill ha den beskrivlig och förklarlig. Som en landskapsbild. Eller en bild av ett landskap som man saknar väldigt mycket. Något jag försökt skriva om väldigt länge nu. Och det är just den oändligheten jag försökt beskriva. I landskapet…

Av övergivna ängar och öde åkrar. Det tar aldrig slut. Men ska heller aldrig ta slut. Eftersom det är så fint. Och man känner när man är där att man är i något mycket större än en själv…”