”Om jag nu ska skriva så detaljerat så kan jag ju skriva om alla gånger jag gick till och från Älvdalens Naturbruksgymnaium. Och om jag ska skriva om det så väcker det fler minnen från Älvdalen. Fast det var inte alla som var så bra. Jag tror att jag försökte kompencera för festerna jag missade i Älvdalen med festerna jag hade i Brunnsvik. Men om det var något jag mindes från Älvdalen så var det väl alla gånger vi var på tur…

För att gå ut på tur behövde vi utrustning. Och utrustning fanns både på skola och hemma. Vissa grejer behövde man låna för att kunna ägna sig åt en viss specifik aktivitet. Vad det var för aktivitet berodde helt på vad man ville göra. Men oftast var det sådant som man inte gjorde så ofta. Som att åka tandemskidor till exempel. Men tyvärr missade jag mycket det första halvåret. Eftersom jag bodde i Mora och pendlande mellan Mora och Älvdalen. Så blev det så väldigt många resor. Varje dag. Blev det fyra resor varje dag. Och jag åkte bussen. Hela den långa vägen. Från Älvdalen till Mora…

Jag är osäker om det är dröm eller verklighet. Jag är osäker om jag kan se landskapet utanför fönstret. Det är som en suddig sörja. Som en dimma som jag inte kan se igenom. Vad är det som döljer sig i den? Vad är det som finns i den? För att veta det krävs att jag går bakåt i tiden och jag går bakåt i tiden hela tiden. Till den tid då jag inte bodde i Älvdalen men ännu bodde i Dalarna. Jag gick på högstadiet…

Jag var ganska trött på högstadiet när jag började på Naturguidesutbildningen. Men varför kunde jag inte längre komma ihåg. Kanske att jag hade en lust att komma ut? Kanske att jag ville lära mig mer om naturen? Minnena från Kättbo levde ju fortfarande starkt inom mig. Och det skulle de göra genom hela utbildningen. Oavsett vad jag gjorde. Oavsett vad jag fick uppleva. Oavsett vad jag kom ihåg…

För det handlade om vad man kom ihåg. Jag kom inte ihåg mycket. Om när vi var ute på tur. Om när vi var ute och gjorde saker tillsammans. Saker som man gjorde när man var ute i naturen. Det var ovanligt. Och ändå så naturligt. Naturligt på ett sätt som inte var så naturligt. Eftersom vi använde naturen för att laga våran mat…

För visst var det viktigt att laga mat? Liksom många andra saker. Saker som man bara gjorde i naturen. Vad var det? Jag har bara vaga minnen av hur det kunde va eftersom vi gjorde dem så ofta. Var ute på tur alltså. Och sakerna gjordes väl oftast innan turen. Förberedelser alltså. Och jag hade väl oftast inte mer än det jag hade på mig. Med mig alltså. Så var det hela tiden att man behövde ha koll på att man hade allting med sig…

För om man inte hade allting med sig så kunde det bli rätt jobbigt. Om man upptäckte att man saknade någon socka eller någon kastrull. Att laga mat på. Det kunde vara det enda man hade att laga mat på. Och då fick man ta till sådana där provisoriska nödlösningar som att äta maten lite kallare eller låna av någon annan…”