”Relationen mellan mig och Sigge har äntligen blivit bra nu. Dessutom så sparkades idag den sista personen från duon som var med och sänkte ner Brunnsvik i graven, Tommy Hindrikes. För någon dag sedan, denna vecka, Så fick jag även reda på att Sofie Wiklund bytt jobb till Konsult. ”Bra!” tänkte jag. Äntligen lämnar hon detta rektorsjobb som hon inte klarar av att hantera. Men hur kommer det gå när hon blir konsult? Jag är rädd att hon gör något galet där också när hon ska ha ansvar om den offentliga sektorn. Det borde väl ha varit jobbet hon inte skulle fått? Snarare städare så att hon skulle få känna på det tuffa livet och eventuellt få lite lön (jag kan inte tänka mig vilken lön hon kommer få som konsult!)

Nåväl; nu är både Sofie och Hindrikes borttagna från allt som har med skola och arbetarklass att göra. Tyvärr har de redan dödat idealen, svikit arbetarrörelsen och lämna en Brunnsviks Folkhögskola i ruiner, och framförallt psykologiskt. Det kommer inte en utan att jag tänker Brunnsviks Folkhögskola. Framförallt träder de glada minnena fram med fester, vänskap, socialt umgänge, när jag lärde mig skrivandets konst och all magisk natur, årstidernas skifftningar, promenader och aktiviteter med nära vänner. Det blev mycket lätt att organisera sig i denna gemenskap. Men jag minns de få gånger Tommy och Sofie kom till Brunnsvik. Det var som att miljön runt omkring förändrades, förmörkades. Man skulle gå till mötena, så var det bestämt! Det fanns dock någon enstaka gång jag bröt mot den regeln. Det fanns andra som gjorde det också; man orkade helt enkelt inte att få utskällning en gång till. En gång i veckan var alldeles för mycket för psyket att klara av. Vi fick utskällning för att vi hade gått ut i tidningarna att skolan skulle flyttas.

Till en början var det inte så farligt: Hon sa till oss att inte göra om det och att det inte fanns några andra alternativ än att flytta till Borlänge. Vi blev som handlingsförlamade över detta beslut; hur skulle en skola som denna kunna flytta på bara några veckor?”