”Jag tror jag ska skriva om lägenheten i Mora. Jag tror det är en bra grund att stå på även fast jag inte gjorde något speciellt då. Jag tror det var en tid då jag försökte ta igen mig från det som hände i Brunnsvik. Men gick det? Jag vet inte. Ibland kanske det kom som efterdyningar. Men då kom det nog snarare som drömmar. Så det görs lite tydligare att det är drömmar det handlar om? Och att det vi har att arbeta med är oförutsägbart och oberäkneligt? Det kommer ju komma flashbacks från när jag gick i Brunnsvik. Från när jag var med Beata. Från när jag tittade på konst. Med Beata. Det blev ingen resa till Berlin för mig. För jag bodde i Mora. Och jag hade inget bra försvar när Örjan ringde till mig och skällde ut mig. Ingenting alls. Så jag kände en djup skuld till honom. För att jag inte hade levererat mer. Och för att jag inte hade skrivit mer. Men nu är det ju så att han gått bort. Och jag vet inte om jag ska känna sorg för honom eller vara arg på honom. Eller bara sörja att han gått bort…”

…

”Det är något speciellt med dånet från spruten när man diskar plåtar. Det låter i hela rummet och det är nästan så att man inte kan höra musiken i övrigt. Man tar en plåt, sprutar den upp och ner med varmt vatten, tills den blivit ren och inte har någon deg kvar. Alltså inte rent sexuellt alltså utan vattensprut. Jag vet att man kan få lite konstiga bilder av de här orden. Men det finns inget erotiskt med att diska plåtar. Man bara gör det för att man måste göra det. Och det blir lite mediterande efter ett tag också. Och ångorna från disken är rätt sköna också. Och i övrigt är det rätt skönt att tänka på något annat än sitt skrivande. Fast nu skriver jag i alla fall då. Fast annars hade ju ingen fått veta hur jag haft det på Tonys pizza. Och att jag inte är kvar där längre. Jag kan komma ihåg hur jag vek kartonger. Men tacken uteblev. Var blev tacken av? Tacken för att man vek kartonger. Tacken för att man diskade plåtar. För jag diskade många plåtar i början. Men jag levde också ett helt annat liv då. Ett liv där jag klev upp varje morgon, cyklade ner till jobbet som låg någonstans mellan busstation och biografen och därför cyklade genom Hållet för att komma dit. Varje morgon och varje eftermiddag. Det var när jag bodde hos mamma. Och vad ska man säga om det då? Det finns inte så mycket att säga om det. De flesta vill väl egentligen flytta hemifrån. Men att förlora jobbet för att man vad då; satt med mobilen efter jobbet för att man kände att man inte kunde cykla iväg på en gång. Var tydligen anledning nog för att jag ska förlora jobbet. Eller är de det? Det är ingen som frågar sig varför jag sitter efter jobbet. Det är ingen som frågar sig vad jag gör efter jobbet. Så de bara lever i sina konspirationsteorier om den late arbetslösa. Och jag får fortsätta kämpa för att motbevisa dem. Med alla krafter jag har…”