”Vad har jag gjort idag då? Jag har väl mest städat. Jag ska ju iväg till Bonäs imorgon. Tillsammans med mamma, lillebror, Tomas och Carina. Det är det här Midsommar som man firar varje år. Tydligen. Men i alla fall; jag har inte gjort så jättemycket idag…

Jag skulle vilja skriva lite om känslor. Eftersom jag lyssnar på mycket känslosam musik. Jag kan knappt komma ihåg när jag gick upp. Och vad jag gjorde då. Var det inte vid ett-tiden jag gick upp? Och sedan såg jag på något you tube-klipp medan jag åt frukost. Att jag städade blev bara en del av allt annat jag håller på med. Men jag har problem med sömnen. Så jag fick prata med mamma ganska länge. Det kan hända att de här medicinerna är för starka, men jag vet inte…

I natt drömde jag att jag var ett spöke. Det var någon annan som var ett spöke också. Men jag skulle flyga flygplan. Och hade förberett mig. Så mycket man nu kunde förbereda sig som spöke. När flygplatsen övergavs. Och plötsligt blev ett övergivet ställe fullt med skräp. De människor som var kvar där skulle ut därifrån. Så jag blev nästan övergiven där ensam…

Jag skulle kunna analysera den här drömmen. Men jag skulle hellre vilja analysera en annan dröm jag haft. Som jag minns ganska specifikt varit i området lasarettet – Rödmyren i Mora. Det är några drömmar jag haft där och de är väl alla olika. Det är väl något jag måste skriva om för att jag ska kunna skriva om Älvdalen och allt annat runt omkring. Det är alla dessa bussar. Och Brunnsvik. Är bara en hållplats…

Det jag drömt om är väl mer att jag varit på besök någonstans. Det kan vara någons lägenhet. Eller det är mer större bostadsområden. Som Brandkärr. Det tycker jag är ett rätt passande ställe att drömma om. Jag har drömt om Brandkärr också. Men då börjar det istället kännas som att jag är lite utstött och inte kommer in i gemenskapen. Eftersom jag övergivit något. Och hur mycket jag än letar i bostadsområdet jag hamnat i så kan jag inte hitta det jag letar efter. Det är som jag går väldigt mycket. Och har gjort det väldigt länge. Faktiskt hela tiden. I något som känts som en evighet. Men som mer är som en oändlighet…

Är det oändligheten jag söker efter? Jag skrev ju om den när jag skrev om Bonäs gräsmarker. Men det är också mer, väldigt stora, saker. Som man själv upplevt och sett. Vad är det?

Om jag ska kunna skriva något om det som händer efter Brunnsvik så skulle jag behöva skriva om lägenheten. Alltså lägenheten vi bodde i. Och som låg i Mora. Kommer det va så att det som händer i Mora även händer i mina drömmar? Eller är det tvärtom?

Så att mina drömmar som händer i Mora. Är alla tankar som jag gått och burit på under alla dessa år. I en lägenhet i Mora. Kan dessa tankar bli mycket större. När de blir till drömmar…

Jag tänkte försöka minnas lite hur det var att bo i Skattungbyn också. Få se jag bodde både i Ovanäng och Tallgläntan. Tallgläntan bodde jag först och det var ett hus längst ner i byn. Där det var som mörkast och kallast. Och där bodde jag för det var det ställe jag blev tilldelad när jag först kom dit. Alltså först efter att jag flyttade från Mora. Det är ju så lätt att glömma att jag bodde i Mora. Innan jag bodde i Skattungbyn. Men jag bodde i Mora och jag bodde där i nästan ett halvår. Vad jag gjorde där måste ha varit det jag brukade göra men som jag har blivit så dålig med framöver. Det här med jobbsökandet och körkortstagandet. Var alla saker som jag hade på mitt sinne just då…

Det var något jag skulle skriva om polisen också men jag kommer inte ihåg vad. Kanske var det om när man blir misshandlad av polisen…”

En gång

fanns det män i uppror

och mor å mor

fortsatte sin gäla gång

De slet och de strävade

men oftast gav de upp när arbetet blev för tungt för dess armar och ben

när allt gick emot,

de emot

upproret bävade

För vad ska man göra, Vad ska man ta sig till, När man inget har att vända sig till?

När avståndet skiljer oss åt

då kunde vi inte åka båt

till andra länder

Avstånden är långa och kraften liten

när kraften ständigt används

den sinar sakta men till nätter man

somnade, stupade; trött och försliten

Refr.

Uppror ljöd mot högre makter

Och det ljöd ut i stora tomheter

för de som inga makter har

får tillslut bara ha tomheter kvar

Jobben varade

dag till dag, tid får tid, sak för sak

Allt flöt ihop

Det blev ett evigt mak

Synopsis: När mörkret falnar

Dikt: När mörkret falnar

Kapitel 1: Öde stad

Kapitel 2: En natt i Brunnsvik

Avsnitt 1: Upp mot högre höjder

Kapitel 1: Den vita dimman

Kapitel 2: I baksätet av en bil

Kapitel 3: Dumpad

Kapitel 4: Övergivna ängar och öde åkrar

Kapitel 5: Den gamla eken

Kapitel 6: Den mörka skogen

Kapitel 7: Den övergivna fäboden

Kapitel 8: Den tätbevuxna skogen

Jag tror att Vändhållplatsen ska va efter den här. Jag är inte riktigt säker. Men det känns väl mest naturligt. Att ha en vändhållplats i mitten av vägen. Eftersom vi ju behöver ha ett ställe där  bilarna kan vända…

Kapitel 9: Vändhållplatsen

Kapitel 10: Gammal skog

Kapitel 11: Den märkliga bussturen

Kapitel 12: Ruiner

Kapitel 13: Ändhållplatsen

Kapitel 14: Förgiftning

Avsnitt 2: Vad finns på högre höjder?

Kapitel 1: Vid världens äldsta träd

Kapitel 2: Tjejen från klassen

Kapitel 3: Känslan av fattigdom

Kapitel 4: Bilden av ett gammalt jag

Avsnitt 3: Tillbaka i Brunnsvik igen

Kapitel 1: Tillbaka till Brunnsvik igen

På något sätt kommer jag få lov att knyta upp berättelsen sen. Hur det ska gå till vet jag inte eftersom det är i Brunnsvik. Men jag har några idéer om att det blir efterdyningar efter Brunnsvik. Landskapet i Brunnsvik kommer jag knappt ihåg. Även fast jag hade velat det. Fanns det inte ett berg där? Och en by? Och en gruva? Och en stad som hette Ludvika? Fast det är inte det berättelsen handlar om. Det är så många andra platser. Stjärnhov, Kättbo, Älvdalen. Jag måste bara sortera ut dem och få ihop dem. De mesta tankarna är dock på Mora och Rödmyren. Det är något med bussarna där som länkar ihop hela berättelsen. Kanske är det faktum att jag till största delen varit beroende av bussarna största anledningen till att jag kan skriva om drömmarna. Eller så gör det mig intressant vilket som. Jag vet inte vilket. Men i vilket fall som helst så kommer berättelsen fortsätta på något vis i Brunnsvik. Hur var vardagen i Brunnsvik? Var va vi? Och vad gjorde vi? Det är så många frågor som behöver svar. Så det är lika bra att sätta igång med skrivandet med en gång…

”Jag tror jag går och lägger mig nu. Jag tror inte att jag har något mer att skriva just nu. Inte vad jag känner på mig i alla fall. Om jag inte vill fortsätta redigera det vill säga. Men det kan jag göra imorgon. Nu ska jag sova…

Om jag inte vill se Ghostbusters. För det kan jag ju göra annars. Jag har ju börjat se den. Det gäller bara att komma ihåg den sen till imorgon då. Och drömt. Jag vad har jag drömt om då? Kanske om Mora och någon specifik plats jag varit på där. Kanske lägenheten eller stranden nedanför stranden…

…

Vad jag drömde i natt var väl om något slags berg. Jag var på besök med mamma. Men det var inget mer än så. Det var som det var något slags naturreservat. Ett ganska stort reservat. Om det nu var ett naturreservat…

…

Om jag inte misstar mig så känner jag att det bor nazister här…

…

Jag behöver verkligen besök av några andra än personalen här. Men vilka det skulle vara vet jag inte riktigt. Kanske en fest med en massa vänstersympatisörer?

…

I natt drömde jag om något om ett berg. Det var som jag var på besök någonstans. Det måste ha varit min mamma som skjutsat mig för jag vet inte hur jag skulle ha tagit mig dit annars.

…

Ja nu har jag fått det bekräftat för mig också. Det bor nazister här…

…

Det är den existentiella tråkigheten trögheten som jag vill ifrån. Finns det inget ljud så kan man vara död. Tystnaden har tagit mer liv än någonting annat. Folk försvinner och kommer aldrig tillbaka. Man får aldrig vara rädd för att spela högt ljud. Det kan faktiskt vara livräddande…

…

Jag tänkte skriva lite dagbok. Det var ju så länge sen jag gjorde det nu. Igår såg jag ju Scary stories to tell in the dark för säkert tredje gången. Och jag har sett den nya Ghostbusters-filmen för första gången. Den var bra faktiskt. Sen har jag svårt att förstå drömmen jag drömde i natt. Något om ett berg. Jag har drömt om berg förut i mina drömmar. Att jag befunnit mig ovanpå dem. Och kanske hoppat ifrån dem. Då måste jag drömt att jag flugit ifrån den också. För annars skulle jag falla. Men det är väl just det, den där känslan att falla. Som drömmen ville förmedla. Berget var bara en del av den metaforen. Just det faktum att berget var en metafor för att falla var bara väldigt overkligt och jag fick en sån känsla att något saknades hela tiden. Där men då lades det bara till sådant som jag tänkte på för stunden och som inte alls var verkliga. Bara bilden av en stad eller ett villaområde eller en by. Så många bilder. Och allt det här på en natt…

Om jag nu ska skriva dagbok så kan jag väl skriva vad som har hänt mig. Så vad har hänt mig? Jag vet inte riktigt. Personalen är så tråkiga. Att man inte får ha fest här. Men det är klart man kan gå runt och ha tråkigt istället om man vill det. Men varför ska man göra det?

I alla fall; jag har varit uppe så länge på nätterna. I alla fall vissa nätter. När jag spelat. Det är ett bra spel. Jag måste säga det. Både sjuan och nian av Final Fantasy. Så nu ska jag väl spela lite till tror jag. Tills jag klarar av Final Fantasy sju…”

”Jag tror jag går och lägger mig nu. Jag tror inte att jag har något mer att skriva. Är det inte fredag imorgon också? Vad ska jag köpa då? Mjölk och choklad. Hur var det att handla i Älvdalen? Oj det var länge sen. Så pass länge sen att det var det längsta jag kunde komma i minnet om jag försökte…

Så det kan inte ha varit det jag drömde om. Men då är det något annat då? Är det Bonäs? Jag har ju fullt och är mitt inne i det. Det att skriva om den tätbevuxna skogen…

Får se hur det går sen. Men jag får inte glömma bort att skriva synopsis. Och läsa igenom de andra versionerna. Ta bort sånt som jag inte behöver. Sortera det jag behöver. Och ta bort de mappar jag inte behöver…

…

Min farmor hade en tendens att läsa sådana här tidningar. Är det något man skulle ha tagit upp?

…

Jag har varit på promenad och tittat på fåren. Vi var några stycken, kanske sex stycken. Det gick bra men fåren var inte så sociala. Eller så var det fåren som inte var så sociala. Jag vet inte riktigt säkert. Vad jag vet rätt säkert är att vi hade kunnat vara kvar lite till. Om jag inte hade varit så dryg och gått vidare. Om jag inte hade varit så osocial. Och gått vidare. Men jag tänker att jag kanske vet hur man beter sig i närheten av får? Att man till en början är på avstånd så att de hinner vänja sig vid en? Och att man därefter eventuellt kan gå fram till dem? Hade de inte väldigt många personligheter också? Vissa kunde var väldigt besvärliga medan andra keliga? Jag får såna Flashbacks till när jag bodde i Kättbo i så fall…

…

Jag vet inte vad jag ska skriva just nu. Jag hade något att skriva men jag kommer inte ihåg vad. Jag ska duscha men jag somnade på sängen. Jag var också och handlade igår så att jag har några grejer som jag behöver imorgon. Men även har jag varit på promenad och sett några får. Tillsammans med några andra som bor i området. Men även personalen så klart. De måste ju vara med på allt vi gör. Jag funderar på om jag ska ta mig iväg till Systembolaget imorgon. Det får vi se imorgon…

Det var ju ett tag sen jag spelade Final Fantasy nu också. Jag ska ju se youtube-klipp först, men sen kanske jag gör det. Eller så kanske jag skriver. Utifrån det perspektivet att jag nu spelat Final Fantasy. Och därför har så mycket lättare att förstå var drömmarna kommer ifrån. Eller snarare minne. Alltså minnen från när jag såg någon spela det spelet. Men jag har aldrig drömt om det spelet. Därför att det var en annan tid och att den tiden är för avlägsen för att jag ska minnas den…

…

I Scary stories to tell in the dark finns det skräcktendenser. Vilket inte är så jättekonstigt. Men var är den när man skriver om drömmar? Om man nu ska skriva om drömmar. Så ska man skriva dem utan skräck i sig…

…

Jag vet inte riktigt varför jag skriver just nu. Jag skulle ju se på film. Nu kommer jag bara ha ännu mer att rensa upp bland texterna. Också kommer det va en massa att rensa upp i livet också…

…

Jag tänkte skriva något om att skriva dagbok. Men jag vet inte vad. Om det var något speciellt jag ville skriva om. Kunde jag väl skriva om det i berättelsen?

…

Verkligheten. Ibland blir verkligheten för verklig. Vad ska man göra då? Ja inte vet jag. Men för en som mött verkligheten så många gånger känner jag att det börjar bli lite för mycket verklighet. Är det därför jag sover så mycket? Bland annat. Men jag drömmer också. Så många olika surrealistiska drömmar. Om Rödmyren. Just i natt var Captain Marvel med. Jag drömde att jag var ihop med henne. Så det har mycket känslomässiga perspektiv som kommit fram…

Det är väl först och främst Rödmyren jag drömmer om. Det är väl där som livet blir som verkligast. Om man nu ska skriva om drömmar så kan man ha dem på ett verkligt ställe. För hur verkligt blir inte ett villaområde? Jag tänker mig att verkligheten blir för verklig. Så varför inte lägga in lite skräcktema eller surrealistiskt tema eller bara ett allmänt konstigt tema. För de drömmar jag haft den senaste tiden är obegripliga…

Jag har ju drömt om Mora. För att jag bott i Mora en gång. Men då kommer också det faktum att jag fick lov att åka buss för att komma till Älvdalen. Så för att komma till Älvdalen så måste jag skriva hur det var att åka buss. Jag tänker mig att de flesta drömmar passar sig bäst i en buss. Det är det de flesta åker för att komma någonstans. Och det är också väldigt lätt att beskriva att man bara åker förbi platserna man åker förbi. Och att det är som en enda röra av färger. Men framförallt är det suddigt. Så kanske jag ska skriva om hur det är att åka buss från Mora till Älvdalen. För där kan jag minnas att det var suddigt utanför fönstret när man åkte buss. I alla fall när man var trött. Och befann sig någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet…

Varför jag var trött när jag åkte buss mindes jag inte. Var det något jag hade gjort? Jag hade väl gjort en massa saker på utbildningen? Både gamla och nya grejer? Men desto svårare att minnas dem. Det var mer som en dimma. Om man inte sa de rätta orden. Det vill säga. För då skulle jag minnas och då skulle jag veta vad jag gjorde här…

Om det fanns något, vad som helst, som hade kunnat visa mig riktning så hade jag tagit det. Nu fick jag förlita mig på att vi åkte rätt och att chauffören inte ville mig något illa. Jag var ganska chanslös i en minibuss så att säga. Om något skulle hända…

Som att han skulle få ett utbrott. Eller sammanbrott. Ta ut allting på mig även fast jag inte hade gjort något. Det var i alla fall vad jag ville intala mig själv. Fast att jag egentligen inte visste…

…

Det känns lite olustigt att förlita sig på Försäkringskassan. Jag kom och tänka på det nu…

…

Det finns en massa saker som jag måste inse. När det kommer till Försäkringskassan. Det är ju min mamma som haft kontakt med Försäkringskassan. Så jag vet inte så mycket vad de har pratat om. Däremot kommer jag ihåg att när jag var inne på psykiatrin att det var en massa personer från olika myndigheter där. Om jag hade vetat då att det var för att jag inte ansågs kapabel kanske jag hade reagerat annorlunda. Men det är lätt att vara efterklok. Jag kommer inte ihåg dock hur det var att ligga för mig själv i en säng i ett vitt rum…”