Men man gör inte det för man vet att man kommer fastna. Eller man kan fastna. Kanske kan man prova bada ändå? Plötsligt dyker en annan bild ur minnet upp. En bild där jag försöker bada i en tjärn men där det är så mycket bråte att jag knappt kommer i…

I den här finns det en massa björkar. Och en massa gräs. Det är så grönt att det är som det inte finns något annat. Man känna att man, får en kort sekund, bara kan stå där och vila ögonen på allt det här gröna. Bara inte alla dessa träd försvinner och gräset blir oändligt. Som i den där drömmen. Jag vill helst slippa ta en sån där lång promenad igen. Men det är något som säger mig att det inte är över. Det är mitt undermedvetna vi pratar om. Det är det jag upplevt vi pratar om. Och det är platser som jag varit på som vi pratar om…

Sådana platser kan man inte bara lämna hur som helst utan att drömma om dem. Men då måste jag börja skriva om Brunnsvik igen. Skriva som så många gånger förut om och om igen…

Förresten så badade jag inte. Så klart att jag inte göra det. Vem skulle göra det när det är så svårt att ta sig förbi det höga gräset…