Klockan 12:03, den 15 augusti skedde en trafikolycka vid Bångtorp, Ålberga där polis, räddningstjänst och ambulans larmades. Det ska ha varit en personbil som kört av vägen och in i ett träd enligt larmet. Drabbats ska totalt tre personer ha gjort. Till sjukhus med ambulans, ska enligt uppgift, en person förts. Gällande skadeläget har polisen inga uppgifter. Beställts har en bärgare då fordonet behöver bärgas från platsen. Utan misstanke om brott kommer polispatrullen skriva en anmälan.
Jag hade en konversation med en ur personalen. En konversation om skrivande. Vi kom in på det här med att jag skulle se filmen Tenet. Jag vet inte varför men jag vill ju väldigt gärna se den förstås. Men jag kom även in på Att Christofer Nolan ju även har gjort filmen Inception. Och att jag hade börjat läsa någon bok om drömmar i Skattungbyn. Men det har ju inget med journalistiken att göra förstås. Då blir det något helt annat. Men jag har börjat minnas mer nu när jag har bilder att titta tillbaka på Kättbo. Bilder och minnen…
Jag tar nästa bild då. Det är någon bild på ett hus. Bakom två lummiga träd. Vad det är för träd har jag ingen aning om dock. De till vänster ser ut som björk. Men vad de till höger är har jag ingen aning om. Är det ek? Det kanske är ek. Väldigt stor ek i så fall. Och gräsmarkerna är som en väldigt stor gul åker. Där det inte finns något som heter ände. Det vet inte åkern vad det är. Den bara åker och åker. Eller om man inte har något motorburet fordon; går och går. Som jag fått göra. Och imorgon ska jag gå till affären. Jag undrar hur det ska gå. Men jag får gå som jag brukar få gå. Väldigt långt för att komma till mitt mål. Se vägen som en del av målet. Så ska det nog gå bra att göra vad det nu är jag ska göra…
Jag borde läsa igenom alla texter jag skrivit om Kättbo. Det var ju ett tag sen jag var där nu. Men det känns ändå som jag har lätt att få tillgång till de minnena nu. När jag har varit där. Om jag hade skrivit självbiografiskt. Men jag skriver även något annat som jag inte riktigt vet vad det är än. Eller det var väl en idé jag hade för länge sen? Att något hände i Brunnsvik som gjorde att jag hamnade i ett annat landskap. Ett undermedvetet landskap. Och jag har till och med börjat skriva på synopsisen för den. Men det är väl lättare om jag utgår från det jag vet och det jag vet är att jag inte vet så mycket om de landskap jag besöker…
På bilden kan vi i alla fall se en sjö som är kättbosjön. En massa vildvuxet grönska är i förgrunden. Vildvuxet på ett sätt som att det vill dölja sjön för en. Den är någon slags björk av något slag. Sly förmodligen. Och på andra sidan syns den mörkgröna tallskogen. Syns på ett sätt som att den inte hade någon ände och därför var oändlig. Därav känslan av oändlighet…
Men det är ju i en annan text. I ett annat sammanhang. I en annan berättelse. En berättelse om när allt blir lite för mycket. Alltså för mycket på ett sätt att man börjar bli trött. Och utmattad. För det var just det jag blev i Brunnsvik. Skrivandet blev lite för mycket. Och jag drömde om grönskande lummiga landskap…
Det var svårt att beskriva förra bilden. Men när jag ser den här bilden väcks en massa minnen. Minnen av två syskon som gick i Siknäs skola. Som vi sa kom från Stockholm. Och det gjorde ju de också. Men det behövde ju inte vi vara så högljudda om. För i Siknäs skola var alla jämlikar. Även fast vi var olika. Men bara för att vi var olika behövde inte det betyda att vi inte kunde gå i samma skola ihop. Det betydde bara att vi hade haft mer eller mindre tuffa barndomar och att det syntes i skolan. När jag försökte bråka med de större killarna. Så åkte jag oftast på nederlag. Och fick oftast leva med den skammen. Att inte kunna gå med i ett gäng. Som Jimmy gjorde. Men ändå fanns det andra personer där. Som jag kunde vara med. Som att det kunde vara någon tröst. Men det vara i alla fall någonting. Och det fick räcka i min litenhet…
Skogsnytt 