Är det här någon slags terapi? Är det här något slags sätt att undvika att tänka på att vi hade kunnat knulla tillsammans? Så många anledningar man kan använda för att undvika att knulla varandra. Man kan kolla på konst. Man kan bara långsamt låta det ebba iväg. Man kan bara bli ihop med någon annan utan att ge någon slags förvarning till en själv om att det var slut. Hon hade kysst henne i matsalen. Vad hade jag känt om det? Vad skulle jag känna om det? Jag fattade ingenting. Jag trodde vi hade varit ihop. Var det inte därför som vi hade varit tillsammans? Varit så nära? Tittat på konst ihop? Vi hade varit så nära. Att jag nästan kunde känna hur det var att vara ihop med någon. Jag hade låtit henne förändra mig. Oavsett om det hade handlat om fester eller konstverk. Förändra mig till det bättre. Så på ett sätt kan man säga att jag bara har varit en halv människa. En halv människa under hur många år har det gått nu? Sju år? Folk har varit rädda för mig för att jag haft så undantryckta känslor? För att det inom mig finns en högstadieungdom som fullständigt vrålar ut sitt sinnestillstånd…