Vad jag borde skriva om. Borde tänka om. Är Bonäs. Frågan är vilken del jag borde skriva om när jag nu har minst lika mycket att skriva om Nyköping. Ingen kan påstå att Nyköping är händelselös stad eftersom jag upplevt mer här än jag gjort någon annan stans. Men så har jag inte bara varit i Nyköping utan i Åmål, Mariefred och Arboga. Men mina minnen är tydligast i Bonäs. På något sätt är Bonäs kopplat till Brunnsvik som jag inte riktigt förstår. Jag antar att det var för att jag var där en kort stund när jag var på lov från Brunnsvik. Men de flesta drömmar kommer ju från Brunnsvik så egentligen borde jag skriva om det stället. Jag har ju som en slags karta över det ställe som heter Brunnsvik och den går genom alla byggnader. Det är ett stort ställe att hålla koll på men det känns som jag håller koll på de flesta ställen i Brunnsvik. Jag tror dock att det ställe jag kände mest för hette vardagsrummet i mitt internat i Brunnsvik. Var det för att det fanns en soffa där? Var det för att det fanns en tv där? Eller var det för att det var där som jag i min dröm såg att ett par ögon tittade på mig från andra sidan fönstret? Borde jag skriva om andra byggnader? Dessa stora röda byggnader som sträcks ut och förstoras framför mig. Som om det vore en hel stad. Som om det vore höghus i en hel stad. Så är det att drömma att det ofta blir märkligt och surrealistiskt. Oftast förstår man inte vad som händer och även om man försöker förstå vad som händer så går det inte. Man är bara mitt i det största och rödaste stadsområde man någonsin befunnit sig i. Var ska man börja gå? Var ska man börja ta vägen i det som börjat bli en stadsdel i mitt minne? Likt Little Nighmares är det en stad som håller på att falla ihop. Likt Inception finns det flera delar av den. Likt ett spel finns det delar som är mer händelserika än andra. Det sker i övergångarna till olika landskap. Som Brunnsvik, Stjärnhov, Bonäs och Älvdalen. Det är som alla drömmar tar sin utgångspunkt i Brunnsvik men jag drömmer även om Kättbo och alla landskap som finns där. Egentligen har jag mer att skriva om Kättbo än Brunnsvik. För ett tag sen var jag i Kättbo och tog några bilder som jag tänkte att jag kunde använda i mina texter. Vilket jag även gör men kanske jag inte kommer ifrån Bonäs ändå. Det är som mina drömmar försöker hantera konflikten mellan Bonäs och Stjärnhov. Det känns som Stjärnhov är en försvinnande del i mina drömmar. Där finns tydliga symboliska grejer som jag tänkt att jag ska använda i mina texter. Som den ensamma eken på åkern. Som träsket som nästan ingen besöker. Jag bara måste gå tillbaka lite grann. Till mina rötter. Som om det vore något symboliskt för något större som sammanbinder alla landskap. Som jag besökt och drömmer om. Jag kan börja där vid den gamla eken och sätta mig där under. Vad skulle man uppleva under en gammal ek? Kanske solljuset som lyser igenom mellan löven? Att det blåser och låter genom löven? Att jag bara vill sova och drömma mig bort och att jag då kanske kommer till ett länge bortglömt ställe först när jag hanterat några minnen som ligger i vägen för den…

Ett ställe som jag kunde ha drömt om är Skattungbyn. Ett ställe som jag kunde ha drömt om är det lilla huset som låg längst ner i byn. Och ändå gör jag inte det. Varför inte då? Jag tänker att det jag drömt mest om är Bonäs eftersom jag varit där mest. Oftast är drömmarna som ett spindelnät av sandvägar som finns där. I skogen som är gjord av tallar och granar och en vilja att det ska växa något där. För det skulle va så tråkigt om det fortsatte vara näringsfattigt och fullt med sand. Som det en gång ska ha varit där. Men den tätbevuxna skogen är fortfarande kvar där. Mitt inne i skogen. Och det är som den är mitt i mitt undermedvetna. Som något som blockerar min väg och jag vet inte vad som finns framför mig men jag vet att det som finns framför mig är inte det som finns bakom mig. Jag blickar alltså inte bakåt genom att blicka in drömmarna men jag blickar in i något surrealistiskt obegripligt. Oftast märkligt men vägarna går överallt och de går in i skogen. Sen kommer nästa hållplats som ligger i Kättbo eftersom jag tog ett kort på det en gång. Och jag tänker att det är som kort eller bilder dessa drömmar som bara fortsätter och fortsätter. Och de fortsätter och fortsätter bortom gräslandskapen. De gräslandskap som fanns i Bonäs och som såg ut att vara så stora att de bar fortsätter och fortsätter…

Jag står på en busshållplats i Bonäs. Jag väntar på en buss som ska ta mig långt därifrån. Kanske till Brunnsvik för att jag skulle få ett slut. Men det var ingen där. Inte så många i alla fall. Eftersom det var fest så var det svårt att veta vad man skulle göra. Men jag försökte festa jag också och inget var som vanligt. Jag hade inte längre mitt gamla rum kvar. Så det kändes mycket konstigt att ligga i ett rum som låg någonstans i alla de byggnader som fanns i Brunnsvik. Och jag försökte sova i min sovsäck trotts att jag bara skulle va där över en natt. Inget var som vanligt. Och snart skulle allt vara över. Vad skulle va över? Jag visste inte riktigt. Jag försökte ta reda på det. Men min lärare Örjan Svedberg lever inte längre. En mycket märklig känsla. Det enda som finns kvar är minnen från lägenheten…

Lägenheten som låg i Mora. Bodde jag i efter att jag hade flyttat från Brunnsvik. Det var som jag hade brutit bekantskapen med Brunnsvik. Men jag kunde inte heller helt vänja mig vid att jag nu bodde i Mora. Och att jag hade Bonäs bara en hållplats bort. Det var som en kristen gemenskap genomsyrade allt från Mora till Bonäs och det visste jag att så länge mormor och morfar levde kvar så skulle den känslan leva kvar. Men sedan fick jag även uppleva morfar gå bort och då fick jag verkligen uppleva kristendomen dö bort. Men även något annat när jag fick se morfar ta sitt sista andetag. Något som jag hade vant mig vid hade plötsligt dött bort. Och man kunde fråga sig varför jag skulle få när morfar dog när jag inte behövde göra det när farmor gjorde det. Det var nästan som ett tvång, något man måste göra. Samlade med släkten var vi. Den kristna sidan av släkten är stark. Men nu lever inte heller mormor så då spelar det ju längre ingen roll…