Det är väldigt ödsligt och övergivet i den delen av Kättbo. Det bor väldigt få personer i den delen av Kättbo. Det är så det är och det är så det har varit för en lång tid. Det känns som andra har bättre minnen av den här platsen. Det känns som andra har tydligare minnen av den här platsen. Och det känns som andra har i över huvud taget några minnen från den här platsen. Om de här några kunde tala så kanske de hade kunnat tala om för mig hur vägen såg ut innan den blev full av sprickor. De kanske kunde tala om för mig när det sprang en massa barn på vägen om sommaren. Men det är väl en del av naturens gång att det börjar växa en massa runt omkring den. Växa en massa växter som ser så mångsidiga ut att de nog inte behöver kompenseras med en massa andra ängsväxter som det behövs på en massa andra ställen som är så där ensidiga att växterna nästan självdör. Det är nog här man hämtar frön sen när det väl är dags för det och jag kan minnas när jag själv fick såna där frön från Naturskyddsföreningen. De kommer från såna här platser som är så stora att det inte finns någon ände på dem och därför är oändliga och därför inte riktigt går att greppa. Det är obegripligt men vad hade man väntat sig så långt från övrig civilisation att man skulle få vara med om. Inget av stadens ständiga brus hörs här ute. Det är som självaste tiden har stannat. Tiden som tar mig tillbaka till när jag själv bodde där och som nu nött ner en asfaltsväg. Hur kom man på att man skulle bygga en asfaltsväg här? Och varför? Hade det inte räckt med en grusväg? Eller gick det så pass tung trafik här att det var nödvändigt för att vägen skulle hålla? Så många frågor och så få svar…