… Men jag kunde inte se något annat. Något annat som stod ut i landskapet. Allting såg likadant ut och det var ungefär som att gå i ett landskap som aldrig tog slut. Det bara fortsatte och fortsatte. Kanske i all oändlighet? Jag visste inte riktigt säkert…

Det enda jag visste säkert var att jag ingenting visste säkert. Och det var inte mycket att gå på. I ett landskap som sträckte på sig och drog ut sig själv. Så att det blev längre än det först var. Så att det tog längre tid för mig att ta mig någonstans. För det var i den situationen jag befann mig i just nu. Och jag var så trött på att se allt detta gräs! Så pass trött att jag kunde göra vad som helst för att se något annat. Just då fick jag syn på det; något som såg ut som en gammal ek som hängde ut över en stor sjö. Ett träd som jag kände igen från ett helt annat ställe än det jag befann mig i nu…