Vi gick ju förbi dem varje dag. Brevlådorna. Som stod så nära den stora vägen att den var en risk varje gång man skulle gå till dem. Och man gick till dem och gick senare vidare till anslagstavlan där jag sen skulle bli upphämtad av minibussen. Han som körde minibussen hämtade sedan upp flera barn på vägen. För vi var alla barn. Åtminstone hade jag inte börjar högstadiet riktigt än. Siknäs skola gick jag från femman till sexan. Under den tiden hann jag inte lära känna de andra barnen så jättebra. Jag visste ju var de bodde och så där men inte närmre än att jag kanske hade varit på besök någon. Andra, kände jag, hade bott där längre och lärt känna varandra bättre. Två år var egentligen för kort tid. Men så gick vi ju tillsammans i högstadiet också. Och jag hade så svårt att vänja mig vid högstadielivet. Så svårt att jag rymde hemifrån en gång. Frågan är om jag gjorde det bara för görandets skull eller om det fanns någon mening bakom rymmandet också. Jag vet inte. Men så klart skämdes jag dagen efter för att jag hade rymt hemifrån. Men på vilket sätt har brevlådorna med det som hände då att göra? Jag kan ibland tänka att jag ibland skulle kunna drömma om brevlådor. Som så mycket annat. Och att i den här drömmen så får jag något jätteviktigt brev. I vilket fall ser jag fram emot att hämta posten. Speciellt med tanke på att det inte är min brevlåda och inte heller mitt hus. Det skulle vara så konstigt om jag började drömma om hur jag bor i Kättbo. Men jag har gjort det också. Och i sådana drömmar är detaljerna alltid viktiga. Det är de som ger mening till berättandet. Så kanske jag kan skriva någon gång också hur det var att bo i en by som hette Kättbo…
Månad: oktober 2022
Skogsuppdatering
Hej! Det var Mr. Älgen här! Det brukar inte vara någon annan än jag som skriver här. Så därför kanske många tyckte det kändes konstigt att både älgen Hälge och fåret Ingeborg var gästskribenter här. Nu är jag dock tillbaka här så jag kan skriva om det allra senaste från skogen. Med på saker att skriva om är antalet älgar som skjutits än så länge. Och än så länge har sju älgar skjutits. Både nära bekanta och avlägset bekanta. Men likväl älgar och som älgar behöver vi ju hålla ihop. Oavsett hur hårt det blåser. Jag måste dock säga att de älgar jag känner har tagit det hyfsat bra trotts allt. Älgpoliserna här börjat ta prover från platsen så ingen får beträda området förrän förundersökningen är färdig. I skogen i övrigt är det fritt fram att promenera. Jag skulle rekommendera myren där det växer hjortron. Det är alltid så gott att kombinera den gräsdominerande kosten med hjortron…
En gång i Kättbo
Jag funderar vad jag vill skriva om nu. Kanske något om Kättbo. Kanske något om vad jag gjorde där. Så vad gjorde jag där? Mestadels arbetade. Högg ved tillsammans med Mickes son Jimmy. Han bodde dock inte så länge i Kättbo utan jag blev själv när han flyttade tillbaka till Gnesta. Men jag började ju skaffa mig ett liv i Kättbo. Ett där jag tog bussen till byskolan Siknäs skola. Varje margon gick till den här anslagstavlan där minibussen kom och hämtade upp mig. Det är som att jag fortfarande är kvar i Kättbo. Som att jag fortfarande ska ta den här minibussen till byskolan. Men tiderna förändras. Just nu sitter jag i mitt rum. Jag lyssnar på Mike and the mechanics. Det tar mig tillbaka till när jag bodde i Brunnsvik. Då brukade jag ofta lyssna på Mike and the mechanics. Men även på när musikarna brukade spela någon musik de hade kommit på. I skrivarutbildningen ingick också att skriva låttexter. Det var dock ingen som ville sjunga mina låttexter. Var de för lantliga? I alla fall. Ibland brukade jag lyssna på när musikarna hade något att spela. Och det kände jag var en sån trygghet i allt annat som var jobbigt. Annars kan man ju tycka att det är lite mycket att tänka på med saker som ekonomi. Och samma år gick ju min farmor bort. Så kanske att lyssna på Mike and the mechanics var den enda tröst jag fick. Förutom den jag fick av mina klasskamrater. Men den var inte tillräcklig för att jag skulle bo kvar där…
Trafikolycka i Nyköping
Trafikolycka, Nyköping
Mellan Tystberga och Nyköping olycka utan misstankar om brott på E4. Klockan 19:25 larmades polisen om en trafikolycka som inträffat på E4 mellan Tystberga och Nyköping i södergående riktning. Kört in i ett vägarbete hade en bilist. Till platsen åkte polis. Ingen person har skadats fysiskt. Till platsen kallades bärgare. Bländad ska bilisten ha blivit av mötande trafik och därefter kört in i vägarbetet. Platsen lämnade poliserna utan vidare åtgärd, ingen anmälan skrivs.
Källa: Polisen.se
Recension: Avsnitt 5 av Tunna blå linjen
I det här avsnittet togs det upp om rasismen som finns i polisen. Det gjorde det genom att ta upp ett fall som vi får se i början av avsnittet. Där en färgad blir misshandlad av polisen. Vi får se hur han ganska brutalt blir misshandlad bara för att en person tyckte det såg misstänkt ut att en färgad person går omkring och rycker i dörrar. Efterdyningarna blir dock påtagliga när hon som misshandlade den färgade personen blir kallad rasist. Vi får också följa med poliserna när de har temadagar. Då gör de massor av olika utmaningar som att springa hinderbanor eller bryta upp en dörr. Eller stoppa en blödning från att ta livet av en person. Men avsnittet handlar mycket om ett videoklipp som sprids om polisen som en rasistisk organisation. De har gruppsamtal och talar ut om det. Verkligen alla möjliga personer pratar om det. Vissa som inte behöver utstå rasism har en lite snäv bild av vad det handlar om. Och konflikter utbryter när känslorna vädras. Det går helt enkelt inte att förenkla bilden till att enbart handla om skjutvapen och droger. Det är personer bakom varje dåd och varje person ska behandlas rättvist. Kommer de fram till. I alla fall har de svårt att komma överens vad rasism är egentligen och det fortsätter välla in kommentarer om hur rasistisk den där polisen var som misshandlade en färgad. En lite kul grej var att gamla relationer väcktes till och två personer som verkligen ville ha sex hade sex. Och det sexet var hett och efterlängtat. Ännu en person har hittat kärleken. Det verkar som att inte någon behöver sova ensam så att säga. Eller jo; en person. En person som var kanske lite väl spontan och som dödade en råtta med en spade. Han kunde tyvärr inte jobba kvar som polis och han tog väl det ungefär som man kunde tänka sig att han skulle ta det. Med tårar. Det känns som jag borde skriva något mer här nu men kan inte komma på vad. Den polisen som blev kallad rasist försökte ju verkligen arbeta på sig själv efter det. Utmana sig själv. Fortsätta köra hinderbanan, Trotts att hon kanske egentligen inte orkar. Men hon måste göra det för hon måste alltid vara lite bättre än någon annan. Någon annan som kanske är en kollega. De utmanar verkligen varandra rent känslomässigt och man undrar ju om det någonsin tar. Men det tar väl aldrig riktigt slut. Serien bara fortsätter och fortsätter och jag försöker hänga med så gott jag kan. I svängarna. Men nu tror jag inte att jag har något mer att skriva om den. Mer än att den tog upp rasism och polisvåld. Men det är en helt annan historia. Som skulle kräva ett helt annat forum än det jag har nu…