Jag tänker på när jag höll tal. Jag tänker på hur det var för mig att stå där och hålla tal. Jag blir så känslosam när jag tänker på det. Där stod alltså jag, som nyexaminerad från gymnasiet, och höll tal. Vad var mina planer? Vad var mina framtidsplaner? Jag hade ju en hemlig önskan att bli författare. Men när jag stod där mitt i ett torg och höll tal så var nog planen bara att få verktygen att kunna skriva det mest grundläggande.  Men att stå där och hålla tal var nog en bra bit på vägen att komma någonstans i skrivandet. Det tillsammans med allt vi fick lära oss i skolan var en bra bit på vägen att komma någonstans i skrivandet. Och sedan hade vi alla festerna. Och alla ställen man kunde vara på i Brunnsvik. Biblioteket, vardagsrummet i mitt internat Folkhemmet, någon annans internat som det också hölls fest i och gympasalen. Och en gång i tiden fann jag mig själv liggandes i soffan i vardagsrummet i mitt internat Folkhemmet i Brunnsvik. Det var mitt i natten och jag hade tyckt att det knackade på fönsterrutan. Men jag såg inget så jag återgick till min slummer. Men sen hörde jag det igen och då såg jag ett par ögon i mörkret. Som försvann lika snabbt som de dök upp. Och jag valde att jag var för nyfiken att veta vem det var som hade stått där ute för att låta bli. Jag gick ut och slogs av den kalla vinterkylan. För ett tag var allt så mörkt och tyst. Inte ett ljud hördes. Men så plötsligt händer något som jag inte är beredd på. Det smäller till i huvudet. Och jag kan knappt ana ett ansikte på en svartklädd varelse med en knotig käpp medan jag faller ner mot marken. Märkligt nog slutar jag aldrig att falla. Jag bara fortsätter och fortsätter att falla. Marken har försvunnit och ersatts av en vit dimma. Där finner jag mig själv mitt i natten på en gata i Brunnsvik…