WordPress undrar om jag vet en sak som jag hoppas att folk aldrig säger till mig. Och en sådan sak skulle väl vara om att jag är tjatig. Det är väl lättare sagt än gjort men mina vänstervänner skulle nog aldrig kalla mig tjatig. I så fall skulle det nog snarare vara grannar eller folk som bor i närheten som skulle kalla mig tjatig. Eller dryg. Det gör de väl redan och det gör mig lite ledsen. Har vi inte kommit längre än att vi kan prata med varandra liksom? Men nu har det varit två rattfyllerier i Nyköping så då hoppas jag att någon kan skriva om dem. Och att jag inte blir den dryga jäveln som bara tjatar på folk…

WordPress frågar efter om jag kan berätta om min första dag på något-skola, jobb, som förälder etc. Någon förälder har jag inte blivit än. Men jag skulle väl kunna berätta om min första dag på Naturguidesutbildningen. Jag har för mig att jag var på körresa till Ungern innan dess så jag var nog rätt färdigrest just då. Men jag kan komma ihåg att vi alla i Naturguidesutbildningen skulle sova över någonstans så vi behövde sovsäck, tandborste och tandkräm. Sen blev det inte så kul när vi var och sov i en skola som var där i Bergkarlås som också vår lärare Hans-ove Hansson bodde i. Jag väcktes av att någon ritade mig i ansiktet med en märkespenna ett par glasögon. I övrigt var det ett rent helvete med fiskarna som var med oss på övernattningen när de hade sönder ett biljardbord och skulle iväg och äta på McDonalds mitt i natten. Men så här efteråt var det nog rätt oskyldigt. Jag hade gott om tid att lära känna fiskarna de tre år som jag skulle gå i Älvdalen. Visst var de stökiga ibland men oftast var de bara som alla andra; ville vara ute och fiska…

WordPress undrar om jag uppträtt på scen eller hållit ett tal. Och jag svarar; om jag har! Nu har jag inte fått hålla något tal på något Ung Vänster-evenemang. Men det är väl bara en tidsfråga innan jag får göra det också. Senaste gången jag höll tal var på en manifestation mot Brunnsvikflytten. Jag har för mig att den hette Bevara och befria Brunnsvik. Men jag var också på en manifestation innan det som bara hette Bevara Brunnsvik. Men jag kan inte minnas så mycket av själva talet. Jag har för mig att jag fick rungande applåder efter talet. Så på något sätt måste det ha påverkat de som var där. Annars har jag varit med och sjungit i shower. Det var när jag var med i kören Orsa Ungdomskör. Då gjorde jag showerna In the name of love, Come together och Vart jag mig I världen vänder. Men jag vill fortsätta prata om talen jag höll i Ludvika. Hur mycket tid jag la ner för att förbereda mig för något sådant. Det var svårt men det var helt genomförbart. Jag gillade det livet. Jag gillade att ha makt över mitt eget liv. Vilket jag inte kände hos mamma. Men så hade jag ju inte riktigt flyttat ifrån mamma än även fast att jag själv trodde. Så på något sätt kändes det som jag gjorde i Brunnsvik bara hade varit på låtsas. Men det kändes det inte som i Brunnsvik. Då kändes det som det var på blodigt allvar. Och vi motarbetades konstant av vår egen ledning. Jag fattar inte hur vi klarade av att bo där när vi hade det som vi hade det. Men på något sätt gick vardagarna ändå och det gick att leva internatlivet. För det var internatliv jag levde när jag bodde i Brunnsvik. Vi fick dela på det mesta; kylskåp, tv, matrum. Men mest fick vi nog bara lära oss att leva med varandra. Jag tänker också mycket på när jag bodde i Skattungbyn och fick lov att dela levnadsrum med en vegan. Men nu var det inte riktigt det jag pratade om utan nu skulle vi prata om när jag höll tal i Brunnsvik. Mycket av tiden ägnades åt förberedande. Förberedande, förberedande och förberedande. Det skulle kännas rätt, det jag skulle säga. Och därför krävdes det mycket redigerande. Fast det var nog inga långa tal jag höll. Bara några korta tal om vem jag är och varför jag hade sökt dit jag hade sökt. Jag nämnde att jag kom från skogen och syftade på Naturguidesutbildningen. Men på Naturguidesutbildningen fick jag inte hålla några tal. Kanske att några guidningar räknades. Det var väl inte riktigt som att hålla tal men det var något liknande i alla fall. När jag höll tal så fick jag vara med om något som jag aldrig hade varit med om förut. Där stod jag och pratade med folk som verkligen ville lyssna på mig. Jag tror jag aldrig kommer glömma bort den känslan. Att folk verkligen ville lyssna på mig. Det var en känsla jag kunde leva på mycket framöver. Vilket jag gjorde också. Ibland var jag på någon fest som var på Brunnsviks Folkhögskola. En gång hade jag varit på en sådan fest och slutat upp i en soffa i ett vardagsrum i mitt internat Folkhemmet. Jag hade haft en så verklighetstrogen dröm där jag hade gått upp mot högre höjder. Några viktiga hållplatser var; gräslandskapet, skogen, fäboden, den tätbevuxna skogen, vändhållplatsen, minibussturen, den övergivna staden, ännu mer skog och ändhållplatsen. Efter det blev det mer dystopiskt och jag insåg att jag drömde om ett spel som jag hade sett som heter Fall Out. Men jag tänker på när jag höll tal och hur det var. Det känns inte som jag har så mycket mer att skriva om det utan jag får lämna resten för betraktaren att avgöra. Jag bara höll tal en gång i tiden och den tiden var så mycket mer annorlunda än vad den är nu…