Idag har varit en lång dag. Idag började dagen med att gå upp på morgonen, göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och tittade på när UFOsxm spelade moddat minecraft. Efter det så gjorde jag mig en Varma koppen Sparris och spelade lite minecraft innan det var dags för mig att gå iväg till jobbet. Och det var en gammal tant som skulle på bussen som jag funderade om man skulle hjälpa. Men det var någon annan som hjälpte henne så det gick bra ändå. På bussen var det lagom mycket folk. Både på väg till busstationen och på väg till Harg. Väl på jobbet så var det bara en arbetande där och jag bytte om. Vi skulle kratta löv idag. Inte lika mycket som i måndags. Skulle det visa sig. Men ändå tillräckligt mycket för att man skulle känna sig nöjd. Kände jag. I alla fall blev det mycket dötid efteråt och jag spelade mycket Bloons td 6. Patrik måste ha tröttnat lite på mig eftersom han gick in på toaletten och sedan klev ut och frågade om vi skulle spela Yatsy. Både jag, Patrik och Patrik. Spelade och jag vann. Så jag var väl lite glad så där när jag bytte om till vanliga kläder. Jag funderar på om jag gjorde något mer på jobbet men kan inte komma på vad det skulle vara i så fall. Jag gör ju alltid samma saker. Går till jobbet. Gör jobbet. Och går hem. Men efter jobbet idag så gick jag till affären och handlade mjölk, iskaffe, punschrullar, snacks, Coca cola, Mer pärondricka, paj och choklad. Efter det tog jag den buss som jag hann med mest att ta. Efter att jag kom hem så behövde jag förbereda mig lite på mötet vi skulle ha ikväll. Jag gjorde inte mycket annat än att spela minecraft, se Stamsite spela minecraft på you tube både i VR och vanligt. Jag har väl känt en stor frustration den senaste tiden att det inte händer någonting här på boendet. Och då menar jag inte aktiviteter utan rent allmänt så händer det ingenting här. Det är helt dött. Men det var inte de punkter jag skrev upp som jag ville ha svar på. De punkter jag skrev upp var; Om det sker ett brott – vad gör ni då? Och tid för nästa journalistmöte. Sen vet jag inte om jag ska ringa Niclas men på själva boendemötet pratades det som väntat aktiviteter. Jag kände väl en stor frustration byggas upp med tiden och fick väl något slags utbrott till slut om att; det borde väl gå att prata något annat än aktiviteter? Det verkade inte som så många lyssnade eller reagerade i över huvud taget på mitt utbrott. Vilket jag kan känna är lite så där konstigt efteråt. För vad var det de pratade om som var viktigare än mötet? Jag vet inte vad jag ska tycka om det här mötet egentligen. Jag vet inte vad man ska tycka om att det hela tiden bara pratas aktiviteter. Visst kan man göra det lite grann men hela mötet behöver väl inte handla om det? Sedan kan jag komma ihåg något personalen sa om att det var ju det boendemötena var till för; att prata aktiviteter. Jaha; så när man har något annat att prata om så ska det inte lyssnas på och lyftas fram? Låter väldigt konstigt i mina öron. Så nej; det blev inget bra boendemöte. Men jag fick i alla fall mina punkter framförda; att jag ville ha en tid som skulle va för nästa journalistikmöte. Allt handlar om det här mötet nu för tiden. Allt jag gör, allt jag andas, allt jag säger. Jag tror att mitt bästa alternativ just nu är att jag ringer Niclas personligen för så här kan vi inte ha det; att vi inte kan prata om något annat än aktiviteter vi gör på boendet. Jag vill komma ifrån det här uttrycket ”boendet”. Det känns på något sätt fel och dehumaniserande. Jag skulle väl snarare bara vilja kalla det ”hem” eftersom det är vad det är för mig. Och här ska jag inte behöva tänka på vad andra vill göra på det här boendet. Jag gör det jag vill på det här boendet och jag försöker övertyga mig själv med det. Även fast vi har sådana här boendemöten där det inte alls känns som man bestämmer över sitt eget liv. I stället känns det som någon annan styr över ens liv och det kan väl aldrig vara bra? Nej det här blev inget bra boendemöte. Men jag vet inte riktigt vad man ska göra åt det. Vad man liksom ska göra för att få andra att inte prata aktiviteter. För jag kan väl liksom inte tvinga andra att inte prata aktiviteter? Eller så är det just det jag kan göra. Som det är just nu känns det inte bra. Och nu känns det ännu värre när man kan bli hotad eller misshandlad till tystnad. Det kan väl aldrig vara bra att man känner den rädslan? Att det finns det hotet hängandes över en? Det kanske inte bara var dåliga saker som sades på det här mötet. Och med ”dåliga” menar jag aktiviteter? Nej jag tänker inte acceptera det här! Att den här sekten bara vill prata ”aktiviteter” hela tiden! Hur ska jag någonsin kunna lugna ner mig själv när jag är så upphetsad hela tiden? Men vi pratade om något annat mot slutet av mötet. Han kollade upp när nästa journalistmöte kunde vara och han undrade om femtonde november var ett bra datum för att ha journalistmöte? Då kunde eventuellt Martin vara med också nämligen. Och jag sa att ja det går väl bra. Och så åt vi tårta och drack kaffe. Pratade om andra saker. Jag nämnde att jag är i slutet på Slutet på historien av Jan Guillou. Han frågade om inte han var död och jag svarade skrattandes att det var han nog inte. Han brukar ju skriva i Aftonbladet lite då och då. Och Magnus kollade upp Guillou på Google och upptäckte att han hade skrivit en massa böcker. Jag nämnde också att jag skulle läsa Medan giftet sprider sig och Min hand i min. Men för det mesta undrar jag vad det blev av det här mötet egentligen. Ska vi inte kunna prata om något annat än aktiviteter? Ska vi inte kunna prata om sådant som verkligen betyder något? Det känns som det här mötet försvann i någon slags dimma. Att man bara glömde allt det jobbiga och sen behövde man inte tänka mer på det. Men gissa vad; det jobbiga försvinner inte bara för att man slutar tänka på det. Det växer och växer tills att det till slut blir alldeles övermäktigt att hantera. Då är det för sent. Då kan man inte komma efteråt och säga att man inte fick det och det sagt…

En annan grej jag tänkte på när vi hade det här mötet var att en person inte var närvarande när vi hade det här mötet. Jag vet inte vad hon gjorde i stället men det känns ju inte bra när vissa inte väljer att vara närvarande på mötet. Det blir lite dålig stil mot oss andra. Jag känner i alla fall att det var lite dålig stil mot oss andra och jag kan undra vad hon gjorde i stället som var viktigare än boendemötet. Nu fanns det väl i å för sig rätt mycket man kunde göra i stället för att vara på boendemötet eftersom det bara pratades aktiviteter hela tiden. Och det kunde jag bli rätt trött på. Så pass trött att jag fick någon form av raseriutbrott där jag sa något i stil med att ”kan vi inte prata om något annat än aktiviteter hela tiden?”. Just nu känns det som att jag upprepar det jag sagt än en gång. Jag får be om ursäkt i så fall men jag hoppas verkligen att boendemötena förändras i framtiden. För som det är just nu kan jag inte gå på dem. När det kommer till den här studiecirkeln så funderar jag på att ringa Niclas imorgon. Det kanske är bästa alternativet nu när han inte svarar mig på mejl. Kanske han inte tänker på det eller så har han glömt bort det. Alldeles oavsett tror jag att jag får en bättre kontakt med honom om jag ringer till honom. Jag behöver bara komma förbi den där spärren att verkligen göra det. Jag får väl öva lite i förväg och slå in telefonnumret i luren. Så svårt borde det inte va! Till dess funderar jag vad jag ska göra härnäst. Det känns som det är något som inte stämmer, som att något är fel, men jag kan inte komma på vad. Visst; personalen kommer och ger mig medicin vid halv nio men sen då? Ska vi bara glömma att vi hade världens konstiga möte vid sju-tiden? Och med konstig menar jag att vi nästan uteslutande pratade om aktiviteter som vi skulle tänkas vilja göra på det här boendet. Nu kommer vi till det igen. ”Boendet”. Jag känner inte att jag bor på ett boende. Jag känner att jag bor på ett hem och det här hemmet är mitt eget ingen annans. Ska det vara så svårt att förstå för de andra? Tydligen ska de det eftersom de fortsätter sina liv precis som vanligt även fast ingenting är som vanligt. Vad händer när någon går över den där gränsen? Gör något brottsligt? De sa att de skulle ringa polisen men skulle de verkligen göra det om nöden krävde det? För som det kändes just då så kändes det som de inte kunde det och det var ingen kul känsla. Jag vet inte vad någon är kapabel till men jag vill liksom inte bara dö så där hur som helst. Det är något som jag verkligen, verkligen inte vill. Jag vill verkligen, verkligen leva och det vill jag göra nu. Nu när jag kan skriva om vad jag verkligen känner och tycker om saker och ting. Så hur tycker jag att den här dagen har varit då? Inte så bra. Kort sagt. Den började väl bra med jobb och allting men sedan kom det här mötet och förstörde allting. Jag bara hoppas, hoppas att en viss person inte hoppar på mig av någon anledning som jag inte vet än men som jag förmodligen får skriket i ansiktet på mig. De säger att de ska lösa ”konflikten” inom boendet. Jaha; och sen då? Ska man bara glömma det och gå vidare? I mitt fall tycker jag att det hade varit bättre om polisen fick lösa den här konflikten för jag kan inte göra det. Jag vet inte hur man ska göra för att lösa den här konflikten. Eller vad konflikten är från första början. Kanske var det något jag hade sagt, eller gjort, som fick konflikten att blossa upp? I början tyckte jag att vi kunde komma överens så bra. I början tyckte jag att vi i alla fall kunde prata med varandra. Nu kan vi inte det längre. Varför det? Jo för hon var inte på mötet. Men hur ska det gå på fredag då hon eventuellt är där? Jag vet inte riktigt. Jag vill inte tänka det värsta om personer. Jag vill inte tänka på att hon är kapabel att hota eller misshandla mig. Men nu gör jag det. Och det skrämmer mig. Det får varje cell i min kropp att paralyseras. Men ärligt talat börjar bli rätt trött på alla dessa konflikter som blossar upp hela tiden. Varför kan vi inte bara hålla sams liksom? Nu har jag bara lite kvar att läsa av den här boken innan jag kan börja med nästa och jag ser fram emot det så oerhört mycket. Jag kanske inte kommer kunna va kontaktbar under den här tiden, men det är inte heller min mening. Jag behöver något annat att tänka på, något som distraherar mig från allt dåligt som händer i världen. Det kanske är därför som jag nästan inte kan lyssna på någon annan musik än P2. Jag vill komma till ro på något sätt. Och på fredag kanske jag får komma hem till mamma och hälsa på hunden Bella? Jag behöver något positivt att tänka på. Hela tiden. Annars går jag sönder. I bitar. Det var något jag skrev en gång i tiden. Att Allting faller. Känner jag att det fortfarande gör det för mig eller känner jag att jag har fast grund att stå på nu? En fråga jag känner att jag inte har något rakt svar på. För vad betyder det jag känner egentligen? Ingenting. Man får inte känna någonting när man skriver journalistik. Det är en gammal regel…

Nu har jag sett hela Mission: Impossible Dead reckoning- filmen och jag har så mycket att skriva om den att jag har svårt att veta var jag ska börja. I början får vi följa en U-båt i alla fall och på den här U-båten finns en nyckel som kommer att vara ledmotivet genom hela filmen. De jagar en andra U-båt som visar sig vara ett spöke och råkar torpeda sig själva. Filmen börjar med att personerna i U-båten flyter upp till undersidan av isen och några av dem har nyckeln som öppnar entiteten runt halsen. Kort efteråt får vi möta Ethan som är i något gömställe. Någon kommer med en kasse till honom och han säger att han gjort ett bra val. Jag är lite dåligt påläst om vad det handlar om men utefter det jag förstått så är Ethan med i något som mission impossible initiative eller något liknande. Han får ett meddelande i den här kassen; en röst som säger åt honom vad han ska göra härnäst. Kort därefter förstörs meddelandet. Hans första uppdrag blir öknen där han ska träffa en kvinna som har ena halvan av nyckeln på sig. När han väl är i öknen så stöter han på en massa fiender som försöker skjuta ner dem. Filmen skiftar väldigt mycket mellan dåtid och nutid och först tror man att kvinnan blivit skjuten. Scenen därefter utspelar sig på något högt ansett ställe. Ethan har en mask på sig så ingen lägger märke till att det är han. De pratar om entiteten som hotar att lamslå alla fungerande myndigheter. De pratar om nyckeln som är den enda som kan öppna entiteten. Entiteten är någon slags AI som kan slå ut alla fungerande myndigheter. Därför måste de komma över nyckeln först innan fientligt sinnade person gör det. Det där då Ethan Hunt släpper någon slags rökbomb som får de andra att somna och ger bara en av dem en andningsmask. En person som han senare utväxlar lite mer information med. En som säger att det här uppdraget är det viktigaste de gjort på länge. Att det kommer ”cost him dearly”. I nästa scen är de på någon slags flygplats. De ska leta upp ena halva nyckeln på den här flygplatsen och medan Ethan går omkring där på flygplatsen så använder de någon slags ansiktsmaskin som får polisen att tro att någon annan är Ethan Hunt. När de upptäcker att det inte är Ethan hunt så börjar de bli desperata och leta frenetiskt. Ethan Hunt kommer över nyckeln på något vis men någon snor nyckeln ifrån honom. En kvinna som är känd för att sno saker från person. Ungefär samtidigt så upptäcker de att en väska med suspekt innehåll har lagts in på inlämningen för väskor. En av dem får lov att leta reda på väskan och ta reda på vad den innehåller. När han gjort det så upptäcker han att den innehåller en bomb. Han får lov att desarmera den med olika gåtor som den ger honom. Men han är inte ensam om att desarmera bomben utan har kontakt med en annan som också har kontakt med Ethan som nu har tagit den tjuvande kvinnan på bar gärning. På något sätt lyckas den här kvinnan undkomma Ethan och hamnar på ett flygplan. Jag vet inte riktigt var det var på väg någonstans eftersom jag hade fullt upp med att hålla koll på var jag var någonstans i filmen. Men på något sätt kommer polisen över henne i alla fall. Det visar sig att hon har många pass med många identiteter. Enda sättet som Ethan kan hjälpa henne är att låtsas vara hennes advokat. Ingen misstänker att de ska göra något dumt. Men de är jagade och behöver fly iväg i en bil som får båda sina dörrar kvaddade. Det blir värsta bilracet och Ethan fäster ett handfängelse på honom och henne så att han kan försäkra sig om att hon inte kan fly iväg. Det håller nästan på att ta livet av honom dock när han upptäcker att hon tagit sig loss med hjälp av ett gem och han nu sitter fast i ratten. Och det medan han befinner sig på ett spår med ett tåg rakt på väg mot honom. Det är bara i sista stund som han lyckas ta sig loss och tar sig därifrån. Han får skjuts därifrån av sina kamrater som kommer körandes med skåpbil som de kan sitta i ostört. Efteråt försöker de planera vad de ska göra härnäst. De har inte riktigt stött på något liknande förut och den här personen, den här Gabrielle, verkar vara ute efter blod. Var än han visar sig så verkar han bara lämna död efter sig. De vänder sig till en kvinna som verkar ha bra insyn i vad det här handlar om. De är på någon slags fest och nu är den här kvinnan med dem också. Alltså hon som snodde nyckeln i början. Hon hade fått ett val. Eller egentligen tre val men de verkade inte som alternativ snarare som omöjliga livsval. Hon kunde antingen välja att åka in i fängelse, dö eller välja det de alla en gång hade fått välja precis som fick göra. Att alltså gå med i deras lilla grupp av omöjliga uppgiftshanterare. Så hon är med dem och de är på någon slags fest med en massa ljud och ljus. Men efter ett tag byts ljusen ut mot den här entiteten, den här Ain, som på något sätt avslöjar att den här kvinnan har kontroll över den. Efter ett tag kommer också den här Gabrielle dit och ger Ethan två val, att antingen den ena eller andra kvinnan dör. Det blir många fightingscener och det slutar med att de befinner sig på flykt. Ethan får instruktioner av en som har koll på var han är på väg någonstans men som alltmer visar sig styras av den här entiteten. Vilket får honom att försenas grovt och i en scen får han lov att brottas med två personer varav den ena väljer att gå med den goda sidan senare i filmen. Den här Gabrielle brottas både med kvinnan som snodde nyckeln och en kvinna som Ethan känt länge och som varit med länge i gruppen. Tyvärr blir hon huggen till döds och Ethan hinner inte rädda henne. Det är ungefär där och då som de ger den här nya kvinnan ett val att antingen gå med i gruppen eller dö. Så klart väljer hon inte att dö och deras nästa uppdrag blir på ett tåg. Dock så lyckas de bara skapa en mask till kvinnan innan maskinen som skapar masker förstörs vilket leder till att Ethan måste ta sig till tåget på något annat sätt. Han väljer att ta sig ombord på tåget i någon krök där den åker som långsammast men grejen är att den här Gabrielle är ombord på tåget och förstör allt för dem. Han tar sig till loket där han dödar de båda lokförarna, ökar på farten till högsta möjliga och förstör bromsarna. Ungefär samtidigt så får vi följa med den här kvinnan som har insyn i alla dessa myndigheter som upptäcker att den här kvinnan som snodde nyckeln är ombord där men som ser ut som henne och därför blir lite förvirrad. På något sätt lyckas kvinnan som snodde nyckeln söva den här kvinnan dock och nu tror alla att den här kvinnan är den kvinnan. Kvinnan får ett val att transferera en viss summa pengar till sitt eget konto vilket hon avbryter i sista stund vilket jag blev lite förvånad över. Vem hade liksom inte velat ha en stor summa pengar på sitt konto? Men det handlade om något annat. Något som hade med den här nyckeln att göra. Att det kanske inte var rätt nyckel trotts allt. Ungefär samtidigt så åker Ethan Hunt motorcykel och upptäcker att tåget inte saktar ner utan tvärtom bara ökar på takten. Han får instruktioner att han ska upp för ett högt berg och förstår inte vad han ska upp på ett berg och göra. Han får instruktioner att han kan hoppa från berget och fälla ut sig fallskärm. Han nämner att det finns alldeles för många klippavsatser som han kan slå i och att det inte ens är högt nog att hoppa ifrån. Men får syn på en avsats som ser ut som en strapats och väljer att ta sats och köra ut för den. Det är väldigt högt upp och jag tror inte motorcykeln överlevde det fallet. Däremot har Ethan en fallskärm som han kan fälla ut vid precis rätt tillfälle. Och i nästa scen så får vi se när Ethan åker rakt in i tåget genom ett fönster i tåget och därför räddar en gisslansituation där några personer hotar den här kvinnan och därför räddar den här kvinnan. Kort därefter säger Ethan till kvinnan att hon måste hitta ett sätt att få stopp på det här tåget medan han själv jagar rätt på den här Gabrielle. Det blir värsta fighten på ovansidan av tåget och ibland får de lov att ducka och ligga platt längd med tåget för att inte slå i någon grej som far förbi dem. Det slutar i alla fall med att Gabrielle hoppar av tåget med det han tror är nyckeln men som i stället visar sig vara tändaren som Ethan hade på sig. Kvinnan lyckas inte få stopp på tåget utan upptäcker att bromsarna inte ens finns där längre. Ethan får lov att hjälpa henne när han väl kommit ombord på tåget igen och lossar loket med resten av tåget. Vilket får resten av tåget att bromsa. En liten bit framför dem sprängs en bro och loket kör rakt in i avgrunden nedanför. Det är med nöd och näppe som Ethan och kvinnan lyckas fly de störtande tågvagnarna. Vid ett tillfälle är de närapå att få ett stort piano på sig och vid ett annat tillfälle flyr de genom en bistrovagn med en massa mat som hindrar deras väg framåt och får dem att halka. Vid ett tillfälle verkar det som det är ute med dem när de plötsligt blir räddade av en kvinna som förut hade varit deras fiende. Det visar sig att hon är döende och i sina sista andetag avslöjar vad den här nyckeln låser upp. Något om Sevastopol, staden på Krim, Sous-marin blir deras ledtrådar och förmodligen det nästa film kommer handla om. Efter det väljer Ethan att hoppa fallskärm därifrån medan kvinnan väljer att vara kvar. Så mycket mer händer inte i den här filmen utan kort därefter är den slut. Ethan återförenas med sin grupp och Gabrielle har inte nyckeln. Det är precis som de ville ha det och efter det här känns det som att jag kan läsa en bok som Slutet på historien av Jan Guillou med större lätthet. En grej till bara; filmen får fem av fem i betyg. Filmen var en stor njutning genom hela filmen och det kändes aldrig som man tappade tråden någon gång. Ibland kanske det blev lite mycket information, men det är det förresten i Jan Guillous böcker också, så det är inget nytt heller. Där är det så extremt mycket information att man inte vet var man ska göra av all denna informationen. Förhoppningsvis så blir man en bättre människa eller lär sig att skriva eller något liknande. Jag vet inte riktigt var jag är någonstans i boken men jag vet i alla fall att jag snart är färdig med den. Vilket är skönt. Också den har varit en lång resa. Så kan jag påbörja läsa de efterlängtade Min hand i min och Medan giftet sprider sig. Och tidningen Skriva. Det finns så mycket att läsa hela tiden. Men filmen, den är slut för den här gången, i alla fall…

Idag har varit en lång dag. Idag har jag krattat löv. Men jag började dagen med att gå upp på morgonen, göra mig ett par Runda björnen-mackor och pulverkaffe. Efter det tittade jag på när UFOsxm spelade moddat minecraft med Chriswhippit. Det brukar vara rätt så intressant att titta på eftersom de spelar en magimodd och under det här avsnittet var i nether. Men sen var det dags att göra en Varma koppen Sparris och jag spelade lite minecraft. Innan jag gick iväg till bussen som jag nästan var ensam på när jag klev på den. Resan till Spindelplan gick bra både från Brandholmen och busstationen. Väl på jobbet så bytte jag om och sedan var det dags att jobba nästan med en gång. Vi skulle kratta och gick till garaget för att hämta räfsor och plastpåsar att ha löven i. Vi började kratta på ett ställe som inte hade så mycket löv i sig och krattade sedan på ett ställe som hade mycket löv i sig. Vi krattade så oerhört mycket löv. Det kändes som att all energi gick ur mig. Som att man inte hade någon energi kvar. Och jag blev verkligen trött, så oerhört trött, att kratta så oerhört mycket. Men efter ett tag hade vi lyckats bilda högar av löv med våra räfsor och la i högen med löv i plastpåsar. Det blev rätt många plastpåsar med löv i slutändan. Jag tror sex sju stycken någonting. Vissa gick sönder men vissa var hela och kunde användas igen. Konsten att få plats med mer löv i en plastpåse är en konstform som vår arbetshandledare bemästrade extraordinärt. Det märktes i alla fall vilka påsar vi hade tryckt in extra mycket löv i alla fall. Och när vi var färdiga med det så skulle vi lasta på påsarna i skuffen i bilen. Vi skulle åka och slänga lövhögarna på tippen. Och vi hämtade ännu en arbetare som skulle åka med. Vi åkte till Björshult med våra påsar. Och när vi var färdiga med det, alltså när vi hade tippat i alla löv i komposten, så åkte vi tillbaka igen. Jag tror krattningen tog något på en timme och att åka till Björshult tog något på ännu en timme. Så vi var inte färdiga förrän vid tre-tiden. Det är inte ofta vi brukar jobba så länge att klockan hinner bli tre men nu gjorde vi det och då är det så med det. Sen kan jag fundera hur det kommer bli under de dagar då vi inte har så mycket att göra. Om man bara ska sitta där och göra ingenting då. Fast man kan ju i å för sig sitta och spela Bloons td 6 i å för sig, så nog finns det saker att göra, även om det inte känns så just nu. Efter jobbet ringde jag till mamma och hon sa att hon höll på att laga till köttbullar. Så jag bytte om och började gå till mamma. Väl hos mamma så blev jag välkomnad av hunden Bella som hoppade upp och ner, upp och ner. Maten var redan färdig och jag klädde av mig utekläderna. På tv sände de något program om Norge. Vi bytte till tvåan och där sände de något tal av Ulf Kristersson. Efter det sände de Rapport och efter Rapport så var det någon sändning om någon slag oljeutsläpp. Efter det åkte vi och handlade, men först skulle Bella bajsa och kissa, så vi gick och gjorde det. Tog en liten sväng runt området innan vi tog bilen och åkte till ICA för att handla. Handla var det bara jag som skulle göra dock och jag skulle inte handla mycket. Bara Varma koppen, Coca cola, Mer pärondricka och choklad. Efteråt skulle vi till det nyöppnade ECO så då ville lillebror Linus med. Vi åkte och hämtade honom och sedan åkte vi till ECO. Vid det laget var jag rätt trött men kan väl kort säga att de hade en hel del saker som man kunde köpa. Oavsett om det var växter, kläder eller utomhusartiklar. Det gick rätt fort att gå genom ECO också och efter det skjutsade de mig hem. Och efter det har jag inte gjort så mycket mer än att packa upp. Jag kan inte sluta tänka på när vi krattade löv. Vilken känsla det var att kratta löv. På ett sätt lite mysigt. Med alla dessa färger. Med allt det där gula, röda och gröna. Så mycket känslor kring det som är dött. Inryms i en när man krattar löv. På ett sätt är vi alla lite döda. Död hud, döda naglar, dött hår. Men vi är inte lika döda som löven på backen. De är jättedöda. Och de tar vi hand om ändå. Som att det fanns någon slags mening, något slags syfte, med att kratta löv. Jag vet inte vad det är än men hoppas att jag upptäcker det snart. Vad syftet med att kratta löv är. Finns det något slags undermedvetet syfte som jag inte vet om än? Och vad är det i så fall? Jag kan inte tänka på det på något annat sätt än att det bara är något man gör. Något som bara ska göras. Och det var tungt. Så pass tungt att jag blev alldeles skakig i armarna efter att ha krattat lite grann. Och nu sitter jag här och bara tar igen mig efter denna arbetsdag. Jag lär nog inte behöva lyfta några hantlar idag i alla fall. Men duscha ska jag göra i alla fall. Duscha gjorde jag inte igår; då tvättade jag kläder så de var alldeles våta då. Men idag lär de ha torkat i alla fall. Och jag antar att jag får duscha imorgon också. Sedan är det dags att arbeta igen och jag orkar nästan inte tänka på allt som jag ska behöva göra för att kunna förbereda mig för mer jobb. Ja visst; jag kan göra min frukost och min Varma koppen men det känns nästan som jag skulle behöva göra något mer. På onsdag har vi förresten boendemöte. När jag tänker på det så har jag inte hört något från ABF på ett tag om att starta studiecirkel och jag hade också velat gå en skrivarkurs i Jakobsbergs Folkhögskola. Men jag får ta det en sak i taget och i min takt. I Jakobsbergs folkhögskola kan man väl förresten inte söka om man inte har ett färdigt verk redan som man vill ha hjälp med. Jag har inget färdigt verk men jag vill lära mig mer om skrivandet. Precis som det var på Brunnsvik. Men just nu vet jag inte riktigt vad jag vill göra. Jag antar att jag bara vill koppla av efter en lång. Eller så vill jag skriva. Jag har inte bestämt mig riktigt än vad jag vill göra. Jag kan konstatera dock att jag har krattat löv och att jag förmodligen kommer få kratta mer löv. På hösten minns vi våra döda som Stig Holmberg eller Örjan Svedberg eller mormor eller morfar eller farmor. Jag har inte kommit så långt med släktforskningen heller men tänker att det inte behöver vara så bråttom med det. Och på Allhelgona brukar mamma vilja åka till Stjärnhov för att plantera någon ljung, något som vi dessutom såg att de sålde på ECO, och tända något ljus på Aminas grav. Min storasyster som dog i magen. Jag har svårt att föreställa mig den hemska känslan av att någon skulle dö redan i magen, med navelsträngen runt halsen, och helt oförmögen att kunna rädda livet på den som är i magen. Jag antar att det är därför som mamma så ofta åker till Stjärnhov för att tända ett ljus på graven. För att hedra hennes minne. Själv vet jag inte hur jag ska göra för att hedra hennes minne. Förmodligen kan jag bara stå där och vara en medmänniska, vilket man förresten kan göra i så många fler situationer än bara att tända ett ljus på graven. Till exempel hörde jag en konversation på väg till busstation mellan en gubbe och en tant som kom överens att livet är förjävligt men ska vi inte ta en kaffe ändå? Som att det var något man bara kunde göra så där. Själv är jag inte lika spontan och det skulle nog aldrig falla mig in att fråga en främling på bussen om den skulle vilja ta en kaffe. Men så åker jag inte buss så ofta heller så det kanske skulle ändras om jag skulle börja jobba mera. Men som det är just nu känns det inte som jag orkar jobba mera så då får jag nöja mig med de arbetstider jag har just nu, alltså måndagar, onsdagar och fredagar. En grej jag tänkt på och som jag skulle vilja skriva om innan jag sätter punkt är det här med Tonys pizza. Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva om denna arbetsplats som en gång i tiden var min arbetsplats men som inte är det längre för att en arbetare vägrar svara på mina frågor och nu tagit bort sig helt från Facebook. Det känns bara som jag blivit en bitter gubbe som skriver en massa meningslösa texter på Facebook. Vissa får jag respons på. Vissa inte. Det är lite av ett lotteri men en grej kan jag känna stor frustration och irritation på. Att man kan bete sig så. Att man bara kan lämna Facebook så där. Utan att svara eller utan att göra någonting. Men nu ska jag inte vara bitter. Nu ska jag göra något roligt. Vilket borde vara att läsa ut Slutet på historien av Jan Guillou så att jag kan påbörja böckerna Medan giftet sprider sig och Min hand i min. Men i stället ser jag på en massa videoklipp på you tube. Just nu tittar jag på när Stamsite spelar Super Mario Bros Wonder. Efter det vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag har redan sagt att jag ska läsa men jag har inte nämnt att jag skulle kunna läsa tidningen Skriva också. Jag skulle kunna lära mig att skriva erotik, essäer, prosa, noveller, poesi och romaner. Men istället trilskas jag med att skriva dessa dagboksanteckningar. Jag måste ha någon fristad bortanför arbetet. Någon slags befriad zon som jag kan va i medan jag funderar vad jag ska skriva härnäst. För fundera vad jag ska skriva härnäst gör jag precis hela tiden. Ibland blir den känslan lite för övermäktig. Då blir jag alldeles tom. Men jag har tänkt att jag ska skriva om den där tomheten. Den man har i bakhuvet och som äter en inombords. Men det får vara ett senare projekt. Just nu ska jag bara ta igen mig och reflektera över vad jag kan göra om dagarna…