WordPress undrar vilka färdigheter eller lärdomar jag har lärt mig den senaste tiden. Kanske att skriva? Är inte det något man alltid kan lära sig mer av? Det känns inte som jag har något jättesnyggt svar på den frågan och jag hoppas ingen blev besviken för att jag sa ”skriva” men jag tycker verkligen att det är en färdighet som aldrig kan bli klar med. Man kan ju försöka men det kommer alltid finnas något mer att skriva om. Så hur går det med mitt eget skrivande då? Jag har ju varit så uppfylld av att göra de här uppgifterna som man får göra i WordPress att mitt eget skrivande har hamnat lite i skymundan. Om jag ska vara ärlig så har jag inte vågat öppna vissa dokument. Jag blir så trött på mig själv. Att jag alltid gör samma misstag om och om igen. Men nu får det vara slut med det. Nu får jag faktiskt se till att göra något. Komma någonstans. Annars kommer jag fortsätta gnata på i samma punkt år ut och år in och det är ju inge bra. På tal om år så har det ju gått flera år nu sen jag gick en skrivarutbildning i över huvud taget. Tiden förändras men inte jag. Jag är samma person som jag var för tio år sen. Eller då bodde jag i å för sig hos mamma. Förresten har jag haft några drömmar där jag bott hos mamma. Det var trångt och stökigt. Inget liv som jag skulle vilja leva. Så det var en mardröm. Men det behöver inte vara några döda personer eller skadade personer för att det ska bli en mardröm. Det räcker om det är trångt och stökigt. Men annars då? Vad har jag drömt om annars? Väldigt ofta att jag varit på läger på väldigt otillgängliga ställen. På vissa ställen finns det en stor fors och på andra en tätbevuxen skog. Jag vill slå ett slag för den tätbevuxna skogen; hur viktig den är för en väl fungerande dröm. Den döljer något och är naturlig. Känns på något sätt mycket ursprunglig. Som något som indianerna hade kunnat drömma om. Eller några andra personer, vilka personer som helst. Det viktiga är väl att man inte undviker den tätbevuxna skogen när den väl uppträder utan att man omfamnar och välkomnar den. Eller kanske inte välkomnar den men i alla fall accepterar den. Det kan vara ett stort steg bara det. Också kanske man känner sig lite vilse i skogen också? Då blir det ännu svårare att acceptera den tätbevuxna skogen. Men det är i min morfars skog. Där är man aldrig vilse. Däremot så äger vi inte längre någon skog, något hus eller någon mark i Bonäs. Så om jag vill skriva något så har jag enbart minnen att gå på. Jag har några bilder men de är inte tagna på det som jag vill skriva om. Jag har några bilder på det som jag vill skriva om. Den tätbevuxna skogen. Den vilda naturen. Den orörda naturen. Det finns så många namn som man kan ge en tätbevuxen skog. Men mina minnen börjar bli allt suddigare och fragmatiska. I alla fall när det kommer till att minnas så traumatiska saker som farmors bortgång eller min morfars bortgång eller min mormors bortgång. Då tänker jag mig att en dröm om en tätbevuxen skog är som en tröst för en brusten själ. Så länge sen som jag gick en skola som hette Brunnsvik. Tror jag inte någon har upplevt som jag. Men det börjar bli lite uttjatat. Jag måste kunna skriva om något annat. Som vad jag gjorde i helgen till exempel. I helgen tittade jag på Musikhjälpen. Och nu är den slut…