Jag vet inte om denna synopsis kommer att va särskilt innehållsrik eller om jag lätt kommer se den eftersom den var i mappen ”Drömvärldar” och ”Pajas Pyjamas” men jag antar att jag kan skriva någonting i alla fall eftersom jag känner att det ska bli någonting av den här berättelsen. Den här berättelsen handlar alltså om Pajas Pyjamas som lever i en liten koja i skogen. Han vet inget annat liv. Och det är någonstans där som berättelsen börjar. Jag vet inte hur jag ska få den här berättelsen att inte låta som början i The legend of Zelda men jag antar att jag kan göra den lite till min egen. Min tanke är att den här berättelsen ska arbeta med surrealismen på ett effektivt sätt. Jag tänker mig att Pajas Pyjamas, som för övrigt är klädd i en pyjamas med för långa byxor, ärmar och en spetsig mössa som släpar i backen, ett helt runt huvud och en mun som sitter fast i ett ständigt leende, vill utforska området han bor i. Området han bor i har en stor skog som han bor i, en snårskog där det bor några varelser som han brukar höra lite då och då fara fram och tillbaka i en fart som verkar onaturlig, en klyfta med en ravin ner till en ännu större skog som han inte kan ta sig till, en grotta med en massa hemligheter som han inte vet om än, en glänta, en svartvit ritad värld med varelser som tittar in mot mitten som är något slags nät med en stjärna i mitten. Jag har nog ganska klart för mig hur områdena ska se ut i alla fall. Frågan är hur handlingen ska fortsätta. Jag tänker mig att den börjar med att Pajas Pyjamas vill utforska den där klyftan och där lär känna Tungan och Jätten. Han går in i grottan som är där och får där uppleva minnen som han inte upplevt på evigheter. Ett av dem är en brand. Han har inte så jättetydliga minnen från den där branden mer än att han låg och sov när det började brinna och inte kunde skydda sig när det väl hade börjat brinna. Han hade legat i sin pyjamas då också. Och när branden nådde in i hans rum så brände det fast ett ständigt leende på hans ansikte. Det gjorde också hans huvud alldeles runt. Något mer kom han inte ihåg. Inget om några föräldrar men han måste ha haft dem där också insåg han. Minnet slutade och han gick ut ur grottan. Han gick hem till sig för att samla sig lite efter allt han hade sett. Minnet försvann inte där dock utan han fick lov att utforska mer. Han gick till den lite surrealistiska delen av skogen och sökte svar. Här var allt som ritat svartvitt och några märkliga filurer med korta ben och långa armar och stora uggleliknande ögon. De stirrade på nätet och stirrade ibland på honom precis som de undrade vilken filur han var. Det visste inte ens han själv. Men han tänkte inte gå hem tomhänt. Han äntrade den surrealistiska skogen och hörde ett larm som om det var krig. Sedan tystnade det och han kunde gå längre in i det surrealistiska. De märkliga varelserna höll sig undan mot hans vilja för han ville fråga dem hur de hade hamnat där från första början. Det är nog mycket det som det kommer handla om. De märkliga filurerna i den surrealistiska skogen. Man skulle kunna tro att nätet är en symbol för internätet egentligen. Men det är upp till läsaren att bedöma. För mig är det bara ett sätt att beskriva vår fascination för ljuset…